Denna uppsats undersöker de fem svenska utgåvorna av Ett barn blir till från 1965, 1976, 1990, 2003 och 2009 för att se hur den gravida kvinnan skildras i relation till medicinska yrkesgrupper och ny teknik. Genom att studera samtliga utgåvor har det varit möjligt att belysa en förändring över tid när det gäller skildringen av kvinnan, medicinen och tekniken. Det har blivit tydligt att medicinsk paternalism till stor det har övergetts för ett ökat patientperspektiv, och att de senare utgåvorna av boken tecknar en bild av mödravården istället för ett porträtt av en enskild läkare. Skildringen av den nya tekniken synliggör dels en distansering mellan kvinnan och hennes upplevelse av att vara gravid, och dels en fascination för teknikens möjligheter. De nya reproduktiva teknikerna leder dock till en ökad betoning på den heterosexuella kärleken och innebär inte någon förändring i kvinnans roll i boken. Uppsatsen visar på att det finns ett dokumentärt anspråk i Ett barn blir till och att fotografierna i kombination med text utger sig för att skildra verkligheten så som den är och att detta innebär en maktfaktor.