<p>Regler är befallningar från normgivningsmakten som uttrycker hur den/de som regeln riktar sig mot skall och får handla. Regler kan därför sägas vara handlingsmönster. Principer är däremot regler med ”bör-sats”, d.v.s. hur rättstillämparen bör handla i ett specifikt mål. När en princip anses viktig kan den helt eller delvis bli lagfäst. Legalitetsprincipen är ett exempel. Den tillkännagavs skriftligt som princip år 1789 i Frankrike i och med revolutionen. Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Sverige blev inte lagstadgad förrän i 1974 års regeringsform och innebär krav på lagstöd; all offentlig makt skall utövas under lagarna. Beslut tagna av myndigheter skall ha författningsstöd och betungande beslut skall därutöver ha särskilt stöd i lag.</p><p>Den straffrättsliga legalitetsprincipen lagstadgades år 1964 i brottsbalken. Principen inom straffrätten har fyra förbud som tillsammans utgör legalitetsprincipen. Dessa är praeter legem-, analogi-, retroaktivitets- och obestämdhetsförbudet. De tre förstnämnda är lagstadgade och innebär krav på lagstöd, förbud till analogitolkning av bestämmelser samt förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft. Obestämdhetsförbudet är fortfarande en princip i egentlig mening och innebär att lagstiftaren bör stifta begripliga och preciserade straffbestämmelser.</p><p>Inom förvaltningsrätten är analogi- och retroaktivitetsförbudet inte lagfästa vilket kan innebära att den enskildes rättsgaranti försvagas; förutsebarheten av hur och när den enskilde kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt enligt lag begränsas.</p><p>Legalitetsprincipen finns också uttryckt i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter där bestämmelser och rättspraxis stödjer detta. De europeiska stater som ingått i konventionen har förbundit sig till legalitetsprincipen och innefattas därmed i deras rättssystem.</p>

Regler är befallningar från normgivningsmakten som uttrycker hur den/de som regeln riktar sig mot skall och får handla. Regler kan därför sägas vara handlingsmönster. Principer är däremot regler med ”bör-sats”, d.v.s. hur rättstillämparen bör handla i ett specifikt mål. När en princip anses viktig kan den helt eller delvis bli lagfäst. Legalitetsprincipen är ett exempel. Den tillkännagavs skriftligt som princip år 1789 i Frankrike i och med revolutionen. Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Sverige blev inte lagstadgad förrän i 1974 års regeringsform och innebär krav på lagstöd; all offentlig makt skall utövas under lagarna. Beslut tagna av myndigheter skall ha författningsstöd och betungande beslut skall därutöver ha särskilt stöd i lag. Den straffrättsliga legalitetsprincipen lagstadgades år 1964 i brottsbalken. Principen inom straffrätten har fyra förbud som tillsammans utgör legalitetsprincipen. Dessa är praeter legem-, analogi-, retroaktivitets- och obestämdhetsförbudet. De tre förstnämnda är lagstadgade och innebär krav på lagstöd, förbud till analogitolkning av bestämmelser samt förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft. Obestämdhetsförbudet är fortfarande en princip i egentlig mening och innebär att lagstiftaren bör stifta begripliga och preciserade straffbestämmelser. Inom förvaltningsrätten är analogi- och retroaktivitetsförbudet inte lagfästa vilket kan innebära att den enskildes rättsgaranti försvagas; förutsebarheten av hur och när den enskilde kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt enligt lag begränsas. Legalitetsprincipen finns också uttryckt i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter där bestämmelser och rättspraxis stödjer detta. De europeiska stater som ingått i konventionen har förbundit sig till legalitetsprincipen och innefattas därmed i deras rättssystem.