Syftet med denna uppsats är för det första att ta reda på förekomsten i Norden, särskilt på Island, av romanska lånord i de översatta riddarsagorna och för det andra att belysa vad som betydelsemässigt har hänt med dessa ord, under de många åren de har varit kända på Island. Uppsatsen bygger på en lista över romanska lånord i Fischers Die Lehnwörter des Altwestnordischen (1909). Lånordens förekomst undersöks med hjälp av både historiska och samtida ordböcker, samt en enkät. Den semantiska förändringen som dessa ord eventuellt har genomgått undersöks med hjälp av ordböcker och Gustav Sterns teori om betydelseförändring.Isländska anses ofta vara ett rent germanskt språk som har varit fritt från främmande påverkan. Ändå har språket haft kontakter med olika främmande språk, och dessa har lämnat sina spår. Undersökningens resultat visar för det första att ungefär hälften av de romanska lånord som Fischer identifierade i riddarsagorna har behållits. Påfallande är att isländska har behållit fler av dessa lånord än de andra nordiska språken, särskilt norska. Detta kan förklaras med att dessa riddarsagor har varit, och är, mycket populära på Island, medan de till stor del glömdes bort i Skandinavien. Markant är även att färöiskan visar större likheter med isländskan än de andra nordiska språken.För det andra tydliggör resultatet att dessa lånord har en säker ställning i språket. De används mest av äldre och välutbildade personer, men skillnaderna är begränsade, och orden är väl spridda över de undersökta samhällsgrupperna.För det tredje visar undersökningen att dessa lånord i hög utsträckning kan ha förändrats i betydelse, vilket kan förklaras av att orden används i nya kontexter.