In the 1850s when the timber floating began in Sweden many streams were channelized, which meant that the streams were straightened out, side channels were closed, and stones, trees and boulders were moved out to the banks of the streams. These measures altered the morphology of the streams, causing impediments to water moving in from the stream to the riparian zone, and reduced flooding frequency. When the era of timber floating was over humans began to restore the channelized streams to restore the damaged systems, mainly to improve fish habitats. Channelization and restoration involve major disruptions to the stream ecosystem, and the purpose of this study was to investigate how the bryophyte communities in the riparian zone differed in diversity, species richness and areal coverage, depending on the form of disturbance they were exposed to and the time passed since the disturbance occurred. This study was conducted along tributaries to the Vindel River in northern Sweden. There were three types of tributaries: partly channelized streams, best-practice restored streams and demonstration restored streams. At all tributaries included in the study, bryophyte samples were collected at two heights from the water surface, 0 and 40 cm. These samples were then identified to family or species level and their areal coverage was estimated. The results show that the demonstration restored streams had the lowest species richness and, there were no significant differences in diversity and species richness between the channelized streams and the best-practice restored streams. Regarding areal coverage, there was no significant difference between the stream types. The results also show that the time plays an important role for recovery of the bryophyte communities since diversity and species richness increased with the time since the disturbance occurred. / Under 1850-talet då flottning av timmer påbörjades i Sverige startade kanaliseringen av många vattendrag, vilket innebar att vattendragen rätades ut, sidokanaler stängdes, och stenar, träd och stenblock flyttades ut till vattendragens kanter. Dessa åtgärder förändrade vattendragens morfologi, orsakade fördämningar mellan vatten och strandzon och minskade översvämningsfrekvensen. När timmerflottningens era var slut började människan restaurera de kanaliserade vattendragen, främst för att det visat sig att fisket försämrats. Kanalisering och restaurering innebär stora störningar för ekosystemet de utförs i och denna studie syftar till att titta hur mossamhällen i strandzonen skiljer sig åt i diversitet, artrikedom och täckning beroende på vilken form av störning de utsatts för och tiden sedan de utsattes för störningen. Studien är gjord längs biflöden till Vindelälven i norra Sverige. Biflödena är dels kanaliserade vattendrag, bästa-praxis restaurerade vattendrag och demonstrationsåtgärdade vattendrag. Vid samtliga sträckor som ingår i studien har mossprover samlats in på två höjder från vattenytan, 0 och 40 centimeter. Dessa prover har sedan identifierats till lägsta möjliga taxonomiska nivå (art eller familj), och deras täckningsgrad har uppskattats. Resultaten visade att de demonstrationsåtgärdade vattendragen hade lägst artrikedom och diversitet och mellan kanaliserade vattendrag och bästa-praxis vattendrag kunde ingen signifikant skillnad i diversitet eller artrikedom påvisas.  Gällande täckningsgraden fanns ingen signifikant skillnad mellan vattendragstyperna. Resultatet visade också att tiden spelar en viktig roll för återhämtningen hos mossamhällena då artrikedom och diversitet ökar med tiden sedan inträffad störning.