I studien undersöktes schematerapeuters arbete med modes, vilket är ett begrepp som utvecklats för att klassificera dimensionella tillstånd av vår personlighet. Syftet var att få en djup bild av hur terapeuterna använder sig av modesmodellen samt hur de anser att den kommer patienten till nytta. Dessutom har studien syftat till att ta reda på hur terapeuterna använder sig av sina egna modes i terapirummet och vilka fallgropar det finns i modellen. En kvalitativ, semistrukturerad metod användes och fem certifierade schematerapeuter intervjuades. Datan är analyserad utifrån en tematisk analys med fyra teman, vilka är terapeutens användningsområde av modes, modellens funktionalitet för patienten, terapeutens modes och fallgropar. I resultatet rörande terapeutens användningsområde av modes framkom att terapeuterna arbetar med modes utifrån två huvudinriktningar. Dels använder de sig av modes som förståelsemodell för att få en tydlig bild av patienten och sig själva i terapin, samt att de integrerar patienten i arbetet kring modes. Vad gäller temat om modellens funktionalitet för patienten framkom två kategorier, nytt synsätt och struktur. Terapeuterna ansåg att patienterna lärde sig ett nytt synsätt och att modellen gav struktur. I underkategorierna framkom att patienterna fick en flerdimensionell syn på sig själva, att modellen erbjöd dem alternativ, dämpade deras inre kritiker och lärde dem att se när de blev ”kidnappade” av ett mode. Terapeuterna ansåg också att patienterna hade mycket lätt att ta till sig modesmodellen, att den kunde hjälpa patienter även med enklare problematik och att den kunde vara till hjälp för att patienterna skulle få tillgång till sin sårbara sida. Under temat schematerapeuters egna modes framkom två kategorier, hur de använder sig av sina egna modes och vilka av deras egna modes som kan påverka terapin negativt. Resultatet visade att terapeuter använder sina egna modes genom att analysera dem i terapisamtalet, att de använde sin egen sårbarhet för att skapa kontakt med patienten samt för att avgöra vilket mode patienten befann sig i. De modes som de kunde hamna i som var negativa för patienten var dysfunktionella copingmodes och dysfunktionella internaliserade föräldermodes. Temat fallgrop visade att det kan vara svårt att skilja modes ifrån varandra.