Många människor har efter avslutad psykoterapi tankar om densamma. Kanske fanns det ämnen som inte kom att benämnas, eller om de överhuvudtaget benämndes kom att göra det i begränsad utsträckning. Uppsatsen bygger dels på en empiriskt genomförd undersökning och dels på litteraturstudier. Det är en kvalitativ studie med halvstrukturerade frågor och meningskoncentrering. Fem personer har intervjuats, minst sex månader har gått sedan psykoterapin avslutades. Syftet med studien är att undersöka de processer som utifrån ett patientperspektiv ligger bakom att visst material inte aktualiserats i psykoterapin. För att göra intervjumaterialet överskådligt delades det upp i två dimensioner. Den första dimensionen beskriver de faktorer som förorsakat den förändrade upplevelsen av terapin. Den andra dimensionen beskriver de processer som hindrar att viktigt material aktualiseras. Dessa hinder handlar dels om specifika hinder som har med den psykoterapeutiska relationen att göra och dels handlar det om hinder som har att göra med olika försvarsstrategier som patienten använt sig av under sin psykoterapi. Flera av personerna uttryckte efter avslutad terapi en besvikelse över att man i psykoterapin upplevde en brist på djup och att det var ämnen som man ibland undvikit att prata om. Det framkom att problem i samband med överföringen innebar svåra motstånd mot fördjupningen av psykoterapin. En viktig slutsats i studien var att man antingen tenderade att skuldbelägga sig själv för de svårigheter som uppstod i psykoterapin alternativt att man lade över huvudansvaret för svårigheterna på terapeuten. Skam var ett återkommande ämne i flera av intervjuerna. Hur arbetsalliansen fungerade visade sig vara helt avgörande för hur psykoterapin utvecklades.