Denna studie syftar till att beskriva och analysera musikens roll i förskolebarns språkutveckling, med fokus på barns semantiska utveckling. Musikens roll för barns begreppsutveckling testades i en undervisningsmetodik där barn fick höra på en sång. En kontrollgrupp skapades och gavs en annan undervisning, där kontrollgruppen fick höra sången omskriven till en sagoversion. Det som observerades var hur barn reagerar när en vuxen berättar en saga eller när ett de hör en vuxen sjunga, i vilken grad barnen deltar i sagoberättandet/sången samt hur sagoberättande/sång kan bidra till barnens begreppsutveckling. För att mäta barns ordförråd gjordes ett test före och efter undervisningsförsök. Resultatet utgår från en förskola med barn i åldern 16-30 månader. Observationerna dokumenterades via videoinspelning, för att i vidare bemärkelse kunnat transkriberas, presenteras och analyseras. Resultatet analyserades med hjälp av tidigare studier inom samband mellan musik och språk samt högläsning och språk. Undersökningens resultat visar ingen stor skillnad på sång eller högläsning som språkstimulerande metod för barns begreppsinlärning. Dock visade det att sång och högläsning ger barn möjlighet att tillägna sig nya begrepp. Detta arbete avslutas i en diskussion om förskolans roll i barns språkutveckling, samt vad vi bör ta reda på i framtidens forskning.

Syftet med denna studie är att undersöka den semantiska och morfologiska utvecklingen hos två elevgrupper med olika studietakt som studerar kurs C på SFI. Syftet är också att undersöka om det finns några skillnader mellan elevgrupperna samt att belysa viktiga didaktiska moment i studiens lektionsgenomgång. Informanterna i studien är sex till antalet. Tre informanter studerar i en klass med långsammare studietakt. Dessa kallas beta-elever. Tre informanter studerar i en ordinarie klass. Alla informanter är persisktalande kvinnor mellan 22 och 32 år. Studiens undersökningsmaterial består av en enkät och ett test som är kopplat till en text om mödravårdscentralen i Sverige. Testet består av fyra delar. Två av dessa testar den semantiska aspekten och två testar den morfologiska aspekten. De morfologiska delarna fokuserar på att testa informanternas kunskaper och utveckling i verbböjning och substantivböjning. Inledningsvis skrev informanterna testet en första gång utan hjälpmedel. Därefter följde en ingående lektionsgenomgång av studiens text. En vecka efter lektionsgenomgången skrev informanterna testet igen, även denna gång utan hjälpmedel. Resultaten har analyserats utifrån en kvalitativ metod då resultaten från studiens få informanter har granskats djupgående. Resultaten visar att de generella svårigheter i svenska som andraspråksinlärning som redovisas i studiens litteraturgenomgång kan appliceras på studiens informanter. Informanterna med långsammare studietakt förbättrar sina resultat mer markant på de semantiska delarna och verbböjning, medan de ordinarie eleverna visar större utveckling i substantivens numerus och genus. De ordinarie eleverna visar sig ha större förkunskaper inom båda områdena och har därför inte samma utvecklingspotential. Den lektionsgenomgång som genomfördes hade positiv effekt då elevgrupperna förbättrar sina resultat på studiens andra test.