Denna uppsats undersöker eleverna som gick på Skolan för sinnesslöa barn och Slagsta skola under 1905–1915. Undersökningen ämnar besvara vilka elever som blev antagna på skolorna och vilka förhållanden de kom från, men också hur de beskrevs av skolans lärare och läkare. Källmaterialen som studerats är sjukjournaler skrivna av skolans läkare samt matriklar skrivna av skolans lärare. Undersökningen utgår från både en kvantitativ- och en kvalitativ innehållsanalys. Utifrån kvantitativ innehållsanalys besvaras vilka förhållanden elever kom från och för att se hur eleverna beskrevs av skolornas lärare och läkare används en kvalitativ innehållsanalys. De teoretiska perspektiven som denna uppsats utgår från är en blandning av Judith Areschougs perspektiv om att sinnesslöundervisningen både syftade till att hjälpa och kontrollera de sinnesslöa barnen, men också Karin Johannissons analys av den svenska statens kontroll över befolkningens hälsotillstånd. Johannison benämner detta samhällskroppen på grund av att befolkningens kroppar inte längre ansågs vara en individuell ensak utan en samhällsfråga. Majoriteten av eleverna som blev antagna på skolorna under 1905–1915 kom från arbetarklassen och medelklassen i Stockholms stad. Procentuellt var de antagna eleverna något fler pojkar än flickor, men det var marginella skillnader. Att eleverna kom från dessa förhållanden kan bero på att den svenska staten såg barnen som sociala problem för lokalsamhället. För samhällets trygghet ansågs det bästa alternativet att placera de sinnesslöa barnen på asyler, anstalter eller sinnesslöskolor där de kunde kontrolleras. Men i skolan kunde de sinnesslöa barnen också hjälpas eftersom att de fick mat, husrum och en bättre anpassad undervisning. Det som skolornas lärare noterade i matriklarna berörde elevens personlighet, intellektuella förmågor och uppförande i skolan och mot andra. I sjukjournalerna hade skolans läkare sakligt och utförligt nertecknat elevens fysik, utseende och förmåga att sköta sig. De detaljerade beskrivningarna av eleverna i matriklarna och sjukjournalerna kan tolkas som ett uttryck av statens ambition att mäta och dokumentera samhällets befolkning, speciellt de som bedömdes som sjuka. Med syftet att utreda och stoppa degenererade arvsanlag som ansågs vara ett hot mot den svenska befolkningen.