Den här uppsatsen behandlar själavårdens innehåll, bibelns roll i själavården samt själavårdarens roll och uppgift. Problemformuleringen är: Hur beskrivs själavård med särskilt hänseende till användningen av bibeln inom ett antal moderna själavårdsteorier och vilka konsekvenser medför synsätten för själavårdarens roll och uppgift? Syftet med uppsatsen har varit att skapa större förståelse för hur man kan tolka själavårdens innehåll utifrån olika teorier samt hur bibeln används inom själavården. Syftet har också varit att ta reda på vilken roll och vilken uppgift som själavårdaren har, eller bör ha, inom själavården baserat på de olika synsätten på själavård. Jag har använt mig av komparativ metod genom att utgå ifrån fyra författare: Berit Okkenhaug, Owe Wikström, Cecilia Wadstein och Tor Johan Grevbo. Jag har använt mig av en bok från dem vardera inom ämnet som huvudsakligt material och jämfört deras teorier med varandra. Jag har funnit att de har många likheter i hur de beskriver själavård, med hänseende till bibeln har det gemensamt att de på olika sätt hävdar bibelns betydelse i själavården. Det som är den stora skillnaden är däremot synen på bibeln och hur den ska användas. Synsätten hämtar inspiration från en bredd av teologiska traditioner i ett spektrum från luthersk ortodox teologi till befrielseteologi vilket jag går in djupare på i min diskussion. De har ofta refererat till varandras teorier i sina böcker. Den enda som inte kunde bli refererad till är Wadstein eftersom hennes bok kom till sist av de fyra, dock har hon refererat till samtliga övriga författare: Okkenhaug, Wikström och Grevbo. Samtliga författare är överens om att själavårdaren skall vara en medvandrare. Någon som följer med längs med vägen, någon som lyssnar och någon som påminner konfidenten om Jesus och Guds löften och som förmedlar något från Gud till konfidenten. Själavårdens kontext är församlingen, och den kristna gemenskapen ses som en resurs. Det rekommenderas alltså inte att själavård utövas i egen regi, eftersom man då missar en viktig aspekt nämligen att själavården blir en bro in i församlingsgemenskapen, vari konfidenten kan få en tillhörighet och bli sedd. Att själavårda handlar till stor del om att sprida hopp, och trösta och uppmuntra sina medmänniskor, både mitt i vardagen men också vid de tillfällen som bjuds i kyrkans regi. Man kan ha själavård i ett rum i kyrkan som är omsorgsfullt inrett för att skapa trygghet eller på en promenad, sida vid sida. Själavårdssamtalet är själavårdens metod och kan ses som en trialog istället för dialog, då man räknar med att Gud är med i samtalet. Konfidenten behöver inte ha en kristen tro eller en förankring i kyrkan, dock förväntas det i kristen tradition att själavården är troende kristen och har en egen personlig relation till Gud, bibelvana samt en51förankring i församlingen. Det är detta som skiljer själavård från andra terapeutiska samtal. I själavården förväntas konfidenten få höra något ifrån Gud och inte bara möta en människa, utan Gud själv. Slutsatsen är att själavårdens innehåll till störst del består i en uppriktig omsorg om medmänniskan i form av samtal där man räknar med Guds närvaro. Själavårdarens roll är att vara en medvandrare, någon som slår följe längs med vägen, som lyssnar uppmärksamt på konfidenten och som liksom Jesus i berättelsen om Emmausvandraren också lägger ut Skrifterna och förmedlar vad Guds ord säger. För att kunna göra detta behöver själavårdaren själv ha en relation med Gud och bibelvana. Själavårdaren blir en bro för konfidenten in i kyrkan, som är själavårdens kontext och bas. Konfidenten behöver inte vara troende men blir inbjuden till kyrkans gemenskap.