Även om allemansrätten är grundlagsskyddad genom regeringsformen är dess innehåll inte definierat i lag, upprätthållandet baseras istället primärt på sedvana. En av frågorna det inte finns något tydligt svar på är om, och i sådana fall till vilken grad ett skidspår kan utsläcka allemansrätten när spårhållare begränsar tillgången till allemansrättslig mark genom en spåravgift. Nya samhällstrender och de senaste årens allt kortare vintrar, med högre temperaturer och mindre snö, har tvingat vissa spårhållare att ta betalt för att täcka ökade kostnader för konstsnö, skötsel och underhåll. Då det handlar om mark som täcker större områden involverar avgiften mark som i grunden är menad att vara allemansrättsligt tillgänglig. Studiens syfte är att undersöka: den juridiska definitionen av ”anläggning” och under vilka omständigheter en anläggning uppstår som kan begränsa tillgängligheten till mark som är till för allmänheten, och om en spårhållare, genom att erbjuda spårunderhåll, på rättsliga grunder kan kräva betalt för marken som från början varit menad för allmänheten. Samt hur en avgift påverkar möjligheten att nå Sveriges friluftspolitiska mål, att allemansrätten ska värnas och att naturen ska vara tillgänglig för alla. Den (sparsamma) lagstiftningen, sedvanerätt och rättsliga avgöranden studerades med hjälp av en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer varvades med genomgång av material såsom lagtext, propositioner, förarbeten, myndighetsrapporter och organisationshandlingar. Studiens resultat visade att tolkningen av begreppet anläggning och huruvida en tvingande avgift är legitim varierar och att eventuella förändringar i allemansrätten bör sättas i ett större sammanhang. Förvaltningsdomstolarna tar flera faktorer i beaktning när en avvägning ska göras mellan allemansrätten och möjligheten att ta ut en avgift. Såsom anläggningens fysiska avgränsning, grad av underhåll och nedlagda kostnader. Allemansrätten har breda gråzoner och är i ett rättsligt avseende så pass tunt beskriven att det är svårt att utifrån lagstiftningen definiera vad en anläggning är. Fler studier behövs på området och situationen för ett berättigat avgiftsuttag verkar osäker till dess att det finns en mer precis rättslig definition av vad en anläggning är. / Although granted by the Swedish constitution, the right of public access is not well-defined by the law and its enforcement has therefore been based primarily on customary law. One of the questions that remains to be answered is if, and if so to what extent, the competing right of charging a fee for a facility, can be used by ski-track suppliers to limit the right of public access on public areas. The effects of climate change and new behaviors have forced some ski-track suppliers to charge an “access and use” fee in order to cover their costs of providing artificial snow and the resulting maintenance. Due to the large area covered the access and use fee involves land belonging to the public. This study aims to explore: the legal concept of a “facility” and under what circumstances the owner of a facility can limit public access to a land property, if a ski-track supplier, by providing track maintenance, can claim to be a facility owner with sufficient legal grounds for limiting public access to it, and how fees for nature-based activities affect political goals. The methods used are interpretation of the (sparse) legislation, customary law and legal precedence through case law. Semi-structured interviews and interpretation of legal texts, government bills, preambles, authorities’ reports and organizations’ reports.  The results show that: there are different ways of understanding the concept of a “facility” and thus if a compulsory fee is legal, and  that when decisions are made to change the right of public access, their effects must be considered in a wider context. The examination shows that the Administrative Courts are looking at several variables when weighing the right of public access against the right to charge a fee for a facility, such as its physical boundary, its costs and maintenance. The right of public access contains grey areas and is too vaguely described in the law in order to give a precise definition of what a facility is. Follow-up studies are required, and the situation seems to be uncertain until there is a legal definition of the concept of “facility”.