Under det senaste decenniet har det dödliga skjutvapenvåldet ökat i Sverige, där det skett med en koncentration till socioekonomiskt utsatta bostadsområden. Parallellt med våldets utveckling har individer från bostadsområdena organiserat sig, med bland annat ett uttalat syfte om att uppmärksamma våldet, men också för att arbeta brottsförebyggande i relation till barn och unga.   Förevarande studie syftar till att, utifrån en kritisk viktimologisk ansats, undersöka viktimiseringsprocesser och dess konsekvenser för individer i bostadsområden särskilt drabbade av det dödliga skjutvapenvåldet. Medan smala förståelser av viktimisering tenderar att fokusera på de direkta uttrycken för, samt konsekvenserna av det interpersonella våldet, anammas här en bredare ansats. Utgångspunkten är att våld kommer i flera olika former, såsom symboliskt och strukturellt våld, och att det interpersonella våldet inte bör förstås oberoende dessa. Studiens metod är av kvalitativ karaktär: det empiriska materialet består främst av tematiskt öppna intervjuer, vilka även kompletteras med en observation. Analysen skildrar en komplex viktimiseringsprocess, där olika våldsformer präglar intervjudeltagarnas vardag och ger upphov till direkta och indirekta konsekvenser. Utsattheten för symboliskt och strukturellt våld i form av diskriminering, exploatering och ojämlikhet påverkar intervjudeltagarnas beskrivning och förståelse av det interpersonella våldet, där det förstnämnda förstås sammanlänkat med det interpersonella våldet och dess utveckling. Analysen skildrar vidare hur konsekvenserna av det interpersonella våldet intensifieras genom det symboliska och strukturella våldet, där bland annat en internaliserande effekt diskuteras. Därigenom betonas behovet av en utvidgad förståelse av våld och utsatthet i bostadsområden särskilt drabbade av skjutvapenvåldet.