Avvägningen mellan det samhälleliga intresset av att förhindra missbruk av skjutvapen och enskildas möjlighet att inneha skjutvapen för legitima ändamål är en svår men viktig uppgift. För att motverka att skjutvapen missbrukas uppställer den svenska vapenlagstiftningen förhållandevis stora krav på den personliga lämpligheten för den som har för avsikt att inneha skjutvapen. Det är även av stor vikt att innehavet av särskilt farliga skjutvapen reduceras genom bestämmelser om vilka typer av vapen som får användas för olika ändamål. Kravet i 2 kap. 5 § 2 st VL om att ett vapen ska vara lämpligt för sitt ändamål har visats orsaka en rad problem vid tillämpningen av bestämmelsen och bristande förutsebarhet. Eftersom bestämmelsen om vapnets lämplighet för ändamålet inte samspelar med Naturvårdsverkets föreskrifter går det att ifrågasätta om regleringen är effektiv och bidrar till att risken för missbruk av skjutvapen minskar.

Bakgrund: Illegala skjutvapen anses vara ett växande problem och därför har politiker och myndigheter vidtagit olika åtgärder för att minska mängden av dessa vapen i samhället. Bland annat gav Justitiedepartementet Rikspolisstyrelsen och Tullverket i uppdrag att minska införseln av illegala skjutvapen till Sverige. Tullverket har lagt ner stora resurser för att lyckas med det tilldelade uppdraget och det har skapats en känsla av frustration hos myndighetens anställda när deras hårda arbete inte ger det utfall som eftersträvas. Tullverket upplever att domare väljer påföljder som ligger i den nedre delen av straffskalan eller avskrivs.Syfte: Syftet med denna uppsats är att undersöka domslut som rör smuggling av skjutvapen och konstatera vilka faktorer som domare lägger störst vikt vid när val av påföljd görs.Metod: Metoden som använts för att uppnå syftet är en kvantitativ innehållsanalys.Resultat: Det framkomna resultatet visar på att de faktorer som domare främst beaktar vid val av påföljd för smuggling av skjutvapen är den åtalades ålder, vilken typ av vapen det rör sig om, vilken mängd vapen det rör sig om, vapnets farlighet, sociala omständigheter och den åtalades kriminella värderingar. Dock är påverkansnivån av dessa faktorer fortfarande okända och bör studeras närmre. Av resultatet framkom även att domare inte dömer på samma sätt i fall som är snarlika. Ytterligare framkom att resonemangen som fördes vid val av påföljd stämde bra överens med vad som står i lagstiftningen, men att detta val inte stämde lika bra med de teorier som ligger till grund för lagstiftningen. / Background: Illegal firearms are considered to be a growing problem and politicians and authorities have therefore taken various measures to reduce the amount of these weapons available in society. The Ministry of Justice assigned the National Police and the Customs Administration to reduce the importation of illegal firearms to Sweden. The Customs has invested a considerable amount of resources in order to succeed with the assigned task and because of this, a sense of frustration has developed among the Agency's employees when their hard work does not provide the outcomes to which they aspire. The Customs Administration feel that the judges choose the penalties which is in the lower half of the range, or that cases are closed down completely.Aim: The purpose of this paper is to examine the verdict concerning the smuggling of firearms and ascertain which variables referees consider when selecting the sanction.Method: The method used to achieve the object is a quantitative content analysis.Findings: The result shows that the variables which judges mainly consider when deciding the choice of penalty for smuggling of firearms is the accused’s age, what type of weapon it is, what amount of weapon there is, the dangerousness of the weapon, social circumstances and the accused criminal values. The influence of these variables is however still unknown and should be studied further. The results also showed that referees do not judge in the same way in cases that are similar. The results also revealed that the reasoning which was carried out when deciding on the penalty was accurate in relation to the legislation, but the choice of penalty was not consistent with the theories that the legislation is based on.

No description available.

Den svenska polisen styrs till stor del av reglerna stipulerade i polislag (1984:387). Däri återfinns bland annat de viktiga principerna om behov och proportionalitet som polisen måste beakta i all sitt arbete samt lagstödet som ger polisen befogenhet att använda våld. Vad gäller sådan våldsanvändning som innebär skjutvapenanvändning är det dock kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen (skjutkungörelsen), en författning på förordningsnivå som är tillämplig.  Syftet med uppsatsen är att undersöka den reglering som styr polisens rätt att använda skjutvapen, framför allt den laga befogenheten, och att utifrån aktuell svenska lagstiftning belysa och kritiskt diskutera de eventuella svårigheter som regleringen ger upphov till. För att uppnå syftet har en rättsdogmatisk metod tillsammans med ett rättssociologiskt perspektiv använts och källorna har till stor de bestått av lagar, förordningar och förarbeten. Utöver detta har även material såsom doktrin, polisrapporter samt i begränsad mängd rättsfall använts.  För att en polis ska ha rätt att använda skjutvapen krävs att det görs inom de ramar som skjutkungörelsen anger. Denna reglering kan dock kritiseras på flera punkter. Förutom att den är gammal med över 50 år på nacken så är även det faktum att den befinner sig på förordningsnivå problematiskt med hänsyn till rättskällehierarkin. Vidare kan grunderna för skjutvapenanvändning och dessa grunders ordningsföljd i skjutkungörelsen kritiseras, särskilt vad gäller bestämmelsen som avser att ge polisen rätt att skjuta med laga befogenhet som stöd.  Sammantaget kan sägas att skjutkungörelsen är komplicerad och oöverskådlig, något som är extra allvarligt då den avser att användas i potentiellt pressade situationer. Att skjutkungörelsen är svår för den enskilde polisen att agera efter medför ofta att polisen inväntar en nödvärnssituation innan de skjuter. I en nödvärnssituation är både den skjutande polisen och personen mot vilken skott riktas mer stressade vilket i sin tur kan leda till att skadorna blir allvarligare eller till och med leder till att personen avlider något som eventuellt hade kunnat undvikas om polisen skjutit tidigare. Uppsatsens slutsats är således att regleringen som styr polisens rätt att skjuta inte är lämpligt utformad och att den, för den enskilde polisen skapar mer osäkerhet än vad den ger stöd. Denna reglering är därför i stort behov av en genomgripande omarbetning. / The Swedish police are largely governed by the rules stipulated in the Police Act, (polislag (1984:387). This includes the important principles of need and proportionality that the police must take into account in all their work, as well as the legal support that gives the police the power to use force. With regard to the use of force that involves the use of firearms, however, it is the firearms proclamation (kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen), a statute at the decree level that is applicable. The purpose of the thesis is to examine the regulation that governs the police's right to use firearms, mainly the lawful authority, and to, based on current Swedish legislation, shed light on and critically discuss the possible difficulties that the regulation, mainly the firearms proclamation, gives rise to. To achieve the purpose, a legal dogmatic method has been used together with a legal sociological perspective and the sources have largely consisted of laws, decrees and legislative history. In addition to this, materials such as doctrine, police reports and a limited number of legal cases have also been used. In order for a police officer to have the right to use firearms, it must be done within the framework specified in the firearms proclamation. However, this regulation can be criticized on several points. In addition to that it is over 50 years old, the fact that it is at decree level is also problematic in respect of the legal source hierarchy. Furthermore, the grounds for the use of firearms and the order of these grounds in the firearms proclamation can be criticized, especially with regard to the provision which intends to give the police the right to fire with lawful authority as support. Overall, it can be said that the firearms proclamation is complicated and incalculable, something that is extra serious as it is intended to be used in potentially pressured situations. The fact that the firearms proclamation is difficult for the individual police to act on often means that the police chooses to wait for an emergency defense situation to occur before they shoot. In an emergency defense situation, both the shooting police and the person being shot at are more stressed, which in turn can lead to the injuries becoming more serious or even lead to the person dying. This is something that might have been possible to avoid if the police had fired earlier. The thesis' conclusion is thus that the regulation that governs the police's right to shoot is not appropriately designed and that, for the individual police, it creates more uncertainty than it provides support. This regulation is therefore in great need of a thorough revision.

Arbetet tar sikte på de rättsliga förutsättningarna kopplade till skjutvapenanvändning inom ramen för det gränsöverskridande polissamarbete som planeras mellan Norge och Sverige. Frågeställningen uppkommer mot bakgrund av den gemensamma polisstation som ska uppföras på gränsen mellan de två länderna, som ska inhysa norska och svenska polisanställda. En av målsättningarna med detta varaktiga samarbete är operativ samverkan, där polis ska kunna ingripa på båda sidor gränsområdet, oavsett om deras territoriella tillhörighet är norsk eller svensk. Uppsatsen huvudrubrik är en parafras på devisen ”ingen skatt utan lag” (nullum tributum sine lege), ett uttryck för den legalitetsprincip som är central både inom det skatterättsliga och det straffrättsliga området. Vidare anspelar underrubriken om gränslöshet på att territorialgränsen inte ska utgöra något hinder för brottsbekämpning myndigheter, och inte om någon vårdslöshet från polisens sida. Arbetets syfte är att utreda de förutsättningar som föreligger för ett gränsöverskridande, operativt samarbete, samt vilka rättsliga hinder som finns för ett sådant samarbete och hur dessa kan åtgärdas. Utifrån de konstitutionella och folkrättsliga utgångspunkterna krävs för svenskt vidkommande att en lag om utländska tjänstepersoners befogenhet att vidta myndighetsåtgärder på svensk mark stiftas. Samarbetet som sådant behöver fastställas i en bilateral överenskommelse mellan Norge och Sverige i syfte att åstadkomma en förbindelse i folkrättslig bemärkelse. I arbetet utreds de internationella överenskommelser som länderna ingått beträffande gränsöverskridande polisiärt samarbete. Både Sverige och Norge har antagit Schengenkonventionen och Prümrådsbeslutet, och har ingått en rad nordiska samarbeten om polisiär samverkan. Sverige har anslutit sig till Atlasrådsbeslutet, vilket Norge inte har gjort. Däremot har ett bilateralt avtal med liknande bestämmelser som det i Atlasrådsbeslutet träffats mellan Sverige och Norge. Vidare jämförs svensk och norsk nationell lagstiftning, särskilt inom polisrättens område. Ländernas lagstiftning är relativt närliggande, med liknande struktur och uppbyggnad. En skillnad i ländernas respektive lagstiftning utgörs dock av de regleringar som omgärdar polisens tjänstevapen. Svensk polis bär skjutvapen på kroppen i tjänstgöring, medan den norska polisen förvarar skjutvapen i tjänstebilen. I normalfallet ska norsk polis inhämta godkännande från operationscentralen för att få använda tjänstevapnet i varje enskild situation. Skillnaden medför svårigheter avseende den operativa del som planeras i det gränsöverskridande samarbetet, då svensk polis i nuläget inte kan operera beväpnade på norsk mark.   Skillnaden mellan respektive lands syn på polisens beväpning innebär att en fullskalig operativ verksamhet inte kan företas av svensk polis på norskt territorium. För att harmonisera rätten krävs lagstiftning på området. Eftersom en majoritet inom den norska poliskåren ställer sig positiva till att bära vapen permanent, tycks det finnas bättre förutsättningar för en sådan lagändring att ske från norskt håll än att svensk polis anpassar sig efter den norska synen på vapen. Skulle svensk polis övergå till att, inom ramen för samarbetet, låsa in sina vapen när de företar ingripanden på norskt territorium, innebär det att de frångår sin starkt förankrade princip gällande att svensk polis ska vara beväpnad i yttre tjänst. / The aim of the thesis is to investigate the legal conditions connected to the use of firearms within the cross-boundary police cooperation that is planned between Norway and Sweden. The question at issue is based on the joint police station that is to be built on the border between the two countries, which will house both Norwegian and Swedish police officials. One of the main targets of this permanent cooperation is operative collaboration, in the terms of police being able to intervene on both sides of the border, no matter their territorial residence. The main heading of the thesis is a paraphrase on the expression “no taxes without a legal basis” (nullum tributum sine lege), expressing the principle of legality which is central to both fiscal- and criminal law. Moreover, the sub-heading on borderlessness alludes to the thought of the territorial limit not constituting a barrier for the law enforcement authorities, and not to any carelessness on behalf of the police. The purpose of the thesis is to investigate the conditions for a cross-boundary, operative cooperation, together with the legal obstacles that exists for such a cooperation and how these can be addressed. Due to the constitutional and international basis that is required from a Swedish standpoint, foreign officials’ authority to carry out official duties on Swedish territory must be legislated. The cooperation per se must be established in a bilateral agreement between Norway and Sweden in order to reach a connection in the sense of international law. In the thesis, the international agreements which both countries have entered regarding the cross-boundary police cooperation are examined. Both Sweden and Norway have implemented the Schengen convention and the Prüm agreement, and they have agreed to several Nordic agreements regarding police cooperation. Sweden has implemented the Atlas Network Agreement, which Norway has not. However, Norway and Sweden have entered a bilateral agreement based on a similar content as the Atlas Agreement. Furthermore, the national legislation of Sweden and Norway are compared, especially within the area of police law. The legislations are relatively adjacent, as to the structure and formation. One difference between the countries’ separate legislations is shown by the rules surrounding the service weapons used by the police. Swedish police officers carry firearms attached to the body while in service, whereas the Norwegian police officers contain their firearms in the patrol car. Normally, Norwegian police officers must receive permission from the operational centre in order to use the service weapon in any situation. This difference in legislation entails difficulties concerning the operative tasks that are planned within the cross-boundary cooperation, as Swedish police cannot operate armed on Norwegian territory in the current situation.   The difference in each country’s view on arming the police means that a full-scale operational establishment cannot be undertaken by Swedish police on Norwegian territory. In order to harmonise the law, there needs to be legislative measures on the subject. Since a majority of the Norwegian police officials have a positive stance in regards of permanently carrying weapons, there seems to be a better position to carry out such an amendment of the law in Norway, as opposed to the Swedish police conforming to the Norwegian approach on firearms. If the Swedish police were to lock their weapons in the patrol car when carrying out official duties in Norwegian territory as a part of the collaboration, it would implicate that they abandon the firmly established principle of being armed when performing patrol duty.