Det polisiära användandet av elpistol har under det senaste årtiondet ökat avsevärt runt om i världen. Med anledning av polisens skyldighet att bruka våld i proportion till händelse har det uppstått vissa frågetecken kring elpistolens placering i våldsanvändningstrappan. Högljudd medial kritik har riktats mot vapnet, då elpistolen framhålls trappa upp våldsanvändningen i samhället eftersom vapnet används framför andra mildare angreppssätt och således flyttar användandet av vapnet nedåt i våldsanvändningstrappan. Samtidigt implementeras elpistolen av beslutsfattare med motiveringen att vapnet minskar det dödliga våldet, då användningen av skjutvapen minskar när andra mindre dödliga vapen finns att tillgå. Syftet med denna systematiska litteraturöversikt är således att undersöka det polisiära användandet av elpistolen och vilka konsekvenser det kan medföra. Resultaten visar att den elpistolspolicy vilken polisen använder sig av i hög utsträckning varierar gällande vapnets placering i våldsanvändningstrappan, vilket har stor betydelse för den polisiära tillämpningen och påföljande konsekvenser. Gällande påföljande konsekvenser påvisades effektivteten vara något begränsad, men likväl acceptabel, och skadeverkningarna identifierades inte vara omfattande, varken milda, allvarliga eller dödsfall orsakade av vapnet. Dock är det svårt att utesluta att elpistolen, vid ett praktiskt polisiärt användande, i vissa fall kan vara en bidragande skade- eller dödsorsak. Vidare forskning om elpistolen i relation till andra polisiära angreppssätt erfordras för att kunna uttala sig om elpistolens placering i våldsanvändningstrappan. / During the last decade the police use of CEDs (Conducted Electrical Devices) has expanded worldwide. The police has a liability to not use excessive force, whereby the placement of the CED in the use of force continuum has been widely questioned. The CED has caused medial ambivalence for encouraging police brutality since the weapon is used instead of other less violent use of force alternatives, and therefore placing the CED at a lower level in the use of force continuum. The CED is implemented by policy makers on the presumption that this less lethal weapon contributes to a reduction in the level of deadly force by replacing the firearm in various situations. The purpose of this systematic litterature review is therefore to examine the police use of CEDs and its consequences. The results indicate that CED policys tend to vary across police departments in their placement of the weapon in the use of force continuum, which is of great importance for practical application by police officers and its consequences. Concerning the consequences, the effectivity has shown to be somewhat limited, but even if so, still acceptable. It is furthermore reported that the vast majority of CED deployment did not cause neither mild nor serious injuries or could be described as a potential or primary cause of death. Although it can not be excluded that the police use of CEDs may be a potential cause of injury or death under certain circumstances. Further research examining the CED in relation to other use of force alteratives is needed to garantee the placement of the CED in the use of force continuum.

Arbetet tar sikte på de rättsliga förutsättningarna kopplade till skjutvapenanvändning inom ramen för det gränsöverskridande polissamarbete som planeras mellan Norge och Sverige. Frågeställningen uppkommer mot bakgrund av den gemensamma polisstation som ska uppföras på gränsen mellan de två länderna, som ska inhysa norska och svenska polisanställda. En av målsättningarna med detta varaktiga samarbete är operativ samverkan, där polis ska kunna ingripa på båda sidor gränsområdet, oavsett om deras territoriella tillhörighet är norsk eller svensk. Uppsatsen huvudrubrik är en parafras på devisen ”ingen skatt utan lag” (nullum tributum sine lege), ett uttryck för den legalitetsprincip som är central både inom det skatterättsliga och det straffrättsliga området. Vidare anspelar underrubriken om gränslöshet på att territorialgränsen inte ska utgöra något hinder för brottsbekämpning myndigheter, och inte om någon vårdslöshet från polisens sida. Arbetets syfte är att utreda de förutsättningar som föreligger för ett gränsöverskridande, operativt samarbete, samt vilka rättsliga hinder som finns för ett sådant samarbete och hur dessa kan åtgärdas. Utifrån de konstitutionella och folkrättsliga utgångspunkterna krävs för svenskt vidkommande att en lag om utländska tjänstepersoners befogenhet att vidta myndighetsåtgärder på svensk mark stiftas. Samarbetet som sådant behöver fastställas i en bilateral överenskommelse mellan Norge och Sverige i syfte att åstadkomma en förbindelse i folkrättslig bemärkelse. I arbetet utreds de internationella överenskommelser som länderna ingått beträffande gränsöverskridande polisiärt samarbete. Både Sverige och Norge har antagit Schengenkonventionen och Prümrådsbeslutet, och har ingått en rad nordiska samarbeten om polisiär samverkan. Sverige har anslutit sig till Atlasrådsbeslutet, vilket Norge inte har gjort. Däremot har ett bilateralt avtal med liknande bestämmelser som det i Atlasrådsbeslutet träffats mellan Sverige och Norge. Vidare jämförs svensk och norsk nationell lagstiftning, särskilt inom polisrättens område. Ländernas lagstiftning är relativt närliggande, med liknande struktur och uppbyggnad. En skillnad i ländernas respektive lagstiftning utgörs dock av de regleringar som omgärdar polisens tjänstevapen. Svensk polis bär skjutvapen på kroppen i tjänstgöring, medan den norska polisen förvarar skjutvapen i tjänstebilen. I normalfallet ska norsk polis inhämta godkännande från operationscentralen för att få använda tjänstevapnet i varje enskild situation. Skillnaden medför svårigheter avseende den operativa del som planeras i det gränsöverskridande samarbetet, då svensk polis i nuläget inte kan operera beväpnade på norsk mark.   Skillnaden mellan respektive lands syn på polisens beväpning innebär att en fullskalig operativ verksamhet inte kan företas av svensk polis på norskt territorium. För att harmonisera rätten krävs lagstiftning på området. Eftersom en majoritet inom den norska poliskåren ställer sig positiva till att bära vapen permanent, tycks det finnas bättre förutsättningar för en sådan lagändring att ske från norskt håll än att svensk polis anpassar sig efter den norska synen på vapen. Skulle svensk polis övergå till att, inom ramen för samarbetet, låsa in sina vapen när de företar ingripanden på norskt territorium, innebär det att de frångår sin starkt förankrade princip gällande att svensk polis ska vara beväpnad i yttre tjänst. / The aim of the thesis is to investigate the legal conditions connected to the use of firearms within the cross-boundary police cooperation that is planned between Norway and Sweden. The question at issue is based on the joint police station that is to be built on the border between the two countries, which will house both Norwegian and Swedish police officials. One of the main targets of this permanent cooperation is operative collaboration, in the terms of police being able to intervene on both sides of the border, no matter their territorial residence. The main heading of the thesis is a paraphrase on the expression “no taxes without a legal basis” (nullum tributum sine lege), expressing the principle of legality which is central to both fiscal- and criminal law. Moreover, the sub-heading on borderlessness alludes to the thought of the territorial limit not constituting a barrier for the law enforcement authorities, and not to any carelessness on behalf of the police. The purpose of the thesis is to investigate the conditions for a cross-boundary, operative cooperation, together with the legal obstacles that exists for such a cooperation and how these can be addressed. Due to the constitutional and international basis that is required from a Swedish standpoint, foreign officials’ authority to carry out official duties on Swedish territory must be legislated. The cooperation per se must be established in a bilateral agreement between Norway and Sweden in order to reach a connection in the sense of international law. In the thesis, the international agreements which both countries have entered regarding the cross-boundary police cooperation are examined. Both Sweden and Norway have implemented the Schengen convention and the Prüm agreement, and they have agreed to several Nordic agreements regarding police cooperation. Sweden has implemented the Atlas Network Agreement, which Norway has not. However, Norway and Sweden have entered a bilateral agreement based on a similar content as the Atlas Agreement. Furthermore, the national legislation of Sweden and Norway are compared, especially within the area of police law. The legislations are relatively adjacent, as to the structure and formation. One difference between the countries’ separate legislations is shown by the rules surrounding the service weapons used by the police. Swedish police officers carry firearms attached to the body while in service, whereas the Norwegian police officers contain their firearms in the patrol car. Normally, Norwegian police officers must receive permission from the operational centre in order to use the service weapon in any situation. This difference in legislation entails difficulties concerning the operative tasks that are planned within the cross-boundary cooperation, as Swedish police cannot operate armed on Norwegian territory in the current situation.   The difference in each country’s view on arming the police means that a full-scale operational establishment cannot be undertaken by Swedish police on Norwegian territory. In order to harmonise the law, there needs to be legislative measures on the subject. Since a majority of the Norwegian police officials have a positive stance in regards of permanently carrying weapons, there seems to be a better position to carry out such an amendment of the law in Norway, as opposed to the Swedish police conforming to the Norwegian approach on firearms. If the Swedish police were to lock their weapons in the patrol car when carrying out official duties in Norwegian territory as a part of the collaboration, it would implicate that they abandon the firmly established principle of being armed when performing patrol duty.