Den svenska polisen styrs till stor del av reglerna stipulerade i polislag (1984:387). Däri återfinns bland annat de viktiga principerna om behov och proportionalitet som polisen måste beakta i all sitt arbete samt lagstödet som ger polisen befogenhet att använda våld. Vad gäller sådan våldsanvändning som innebär skjutvapenanvändning är det dock kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen (skjutkungörelsen), en författning på förordningsnivå som är tillämplig.  Syftet med uppsatsen är att undersöka den reglering som styr polisens rätt att använda skjutvapen, framför allt den laga befogenheten, och att utifrån aktuell svenska lagstiftning belysa och kritiskt diskutera de eventuella svårigheter som regleringen ger upphov till. För att uppnå syftet har en rättsdogmatisk metod tillsammans med ett rättssociologiskt perspektiv använts och källorna har till stor de bestått av lagar, förordningar och förarbeten. Utöver detta har även material såsom doktrin, polisrapporter samt i begränsad mängd rättsfall använts.  För att en polis ska ha rätt att använda skjutvapen krävs att det görs inom de ramar som skjutkungörelsen anger. Denna reglering kan dock kritiseras på flera punkter. Förutom att den är gammal med över 50 år på nacken så är även det faktum att den befinner sig på förordningsnivå problematiskt med hänsyn till rättskällehierarkin. Vidare kan grunderna för skjutvapenanvändning och dessa grunders ordningsföljd i skjutkungörelsen kritiseras, särskilt vad gäller bestämmelsen som avser att ge polisen rätt att skjuta med laga befogenhet som stöd.  Sammantaget kan sägas att skjutkungörelsen är komplicerad och oöverskådlig, något som är extra allvarligt då den avser att användas i potentiellt pressade situationer. Att skjutkungörelsen är svår för den enskilde polisen att agera efter medför ofta att polisen inväntar en nödvärnssituation innan de skjuter. I en nödvärnssituation är både den skjutande polisen och personen mot vilken skott riktas mer stressade vilket i sin tur kan leda till att skadorna blir allvarligare eller till och med leder till att personen avlider något som eventuellt hade kunnat undvikas om polisen skjutit tidigare. Uppsatsens slutsats är således att regleringen som styr polisens rätt att skjuta inte är lämpligt utformad och att den, för den enskilde polisen skapar mer osäkerhet än vad den ger stöd. Denna reglering är därför i stort behov av en genomgripande omarbetning. / The Swedish police are largely governed by the rules stipulated in the Police Act, (polislag (1984:387). This includes the important principles of need and proportionality that the police must take into account in all their work, as well as the legal support that gives the police the power to use force. With regard to the use of force that involves the use of firearms, however, it is the firearms proclamation (kungörelse (1969:84) om polisens användning av skjutvapen), a statute at the decree level that is applicable. The purpose of the thesis is to examine the regulation that governs the police's right to use firearms, mainly the lawful authority, and to, based on current Swedish legislation, shed light on and critically discuss the possible difficulties that the regulation, mainly the firearms proclamation, gives rise to. To achieve the purpose, a legal dogmatic method has been used together with a legal sociological perspective and the sources have largely consisted of laws, decrees and legislative history. In addition to this, materials such as doctrine, police reports and a limited number of legal cases have also been used. In order for a police officer to have the right to use firearms, it must be done within the framework specified in the firearms proclamation. However, this regulation can be criticized on several points. In addition to that it is over 50 years old, the fact that it is at decree level is also problematic in respect of the legal source hierarchy. Furthermore, the grounds for the use of firearms and the order of these grounds in the firearms proclamation can be criticized, especially with regard to the provision which intends to give the police the right to fire with lawful authority as support. Overall, it can be said that the firearms proclamation is complicated and incalculable, something that is extra serious as it is intended to be used in potentially pressured situations. The fact that the firearms proclamation is difficult for the individual police to act on often means that the police chooses to wait for an emergency defense situation to occur before they shoot. In an emergency defense situation, both the shooting police and the person being shot at are more stressed, which in turn can lead to the injuries becoming more serious or even lead to the person dying. This is something that might have been possible to avoid if the police had fired earlier. The thesis' conclusion is thus that the regulation that governs the police's right to shoot is not appropriately designed and that, for the individual police, it creates more uncertainty than it provides support. This regulation is therefore in great need of a thorough revision.