Syftet med studien är att undersöka uppfattningar om språkstörning som begrepp och dess påverkan på läs- och skrivutveckling samt om den lärmiljö elever med språkstörning erbjuds. Att de intervjuade personerna tillhör olika yrkesgrupper bidrar med variation i uppfattningarna och ligger delvis till grund för resultatmodellen i analysen. Studien utgår från ett sociokulturellt perspektiv, där vi lär i samspel med andra och utveckling sker inom den proximala utvecklingszonen. Resultaten diskuteras också utifrån olika synsätt på specialpedagogisk verksamhet; det relationella och det kategoriska perspektivet samt dilemmaperspektivet. Den fenomenografiska ansatsen har inspirerat till intervjuer som datainsamlingsmetod och även till valt analysförfarande. Resultatet visar att språkstörning som begrepp uppfattas mångfacetterat, individuellt och svåravgränsat. Skolan anses behöva mer kunskap om begreppet. Det uppfattas finnas ett starkt samband mellan språkstörning och läs- och skrivsvårigheter men detta ses inte som absolut. De intervjuade menar att det många gånger handlar om språkförsening. Dyslexi används som begrepp för något språkstörning kan utvecklas till. Dyslexi uppfattas också som en del av en språkstörning. På frågan om vilken lärmiljö eleverna bör erbjudas är svaren ganska lika med störst vikt vid individnivån. Enskild undervisning anses nödvändig och elevens svårigheter är i fokus. Specifika språkstörningskunskaper, skolorganisation och elevkännedom är tre delar alla på något sätt uppfattar som viktiga, dock i varierande grad beroende på yrkestillhörighet och/eller plats i organisationen. Alla menar att samarbete över yrkesgränserna är mycket viktigt för att skolan ska kunna erbjuda eleven med språkstörning goda utvecklingsmöjligheter.