Hur går det att spela på en modern flygel, vars tangenter med tiden blivit bredare och tyngre, om man inte har Rachmaninovs, Liszts eller ens Chopins spännvidd? Den här uppsatsen avhandlar ämnet ”Små händer i pianospel”. Syftet med följande uppsats är att undersöka vad den med ringa spännvidd kan göra för att optimalt kunna använda de verktyg ̶ fingrar, händer och hela kroppen ̶ som hon eller han är född med. Vid början av detta arbete, fanns det överraskande lite lösningsinriktat material tillgängligt för pianister med små händer. Det har därför känts viktigt att grundläggande diskutera och framhäva ämnets olika sidor rörande såväl historia, problematik som möjliga lösningar. Små händer och korta fingrar ställer stora krav på en pianist inom flera olika delområden. Att övervinna de utmaningar som pianister med små händer konfronterar handlar inte enbart om arbetet vid pianot utan även det arbete som utförs med den egna kroppen. Efter att fysiologiska hörnstenar står på en fast grund, rör det sig företrädesvis om sakkunskap. I vilket fall behöver en ringa spännvidd inte kännas som en stor begränsning när det gäller valet av repertoar; pianorepertoaren är väldigt bred. Därtill finns det speltekniska ”strategier” som den med små händer kan utnyttja för att kompensera sin korta spännvidd. Om en pianist, trots stora ackord och långa avstånd på tangenterna, på olika sätt lär sig bevara handens neutrala position, erbjuder denne sin kropp och hela systemet en nyckel till hälsosamt och kraftigt pianospel.