Sedan radar började användas under första hälften av 1900-talet har duellen mellan radar och signalspaning pågått. Genom att utnyttja radar har alltid en medveten risk tagits, risken att bli upptäckt av motståndarens signalspaning. Duellen gavs möjlighet att ta en paus då radarsystem med låg uteffekt introducerades på marknaden under slutet av 1980-talet, nu fanns plötsligt en möjlighet att använda radar samtidigt som de samtida signalspaningssystemen inte kunde upptäcka dessa radarsystem. I föreliggande magisteruppsats i krigsvetenskap med militärteknisk inriktning undersöks räckviddsförhållanden mellan dessa radarsystem och signalspaningssystem. Genom scenarier i den marina arenan försöker jag värdera de taktiska vinster en användare av radar med låg uteffekt kan göra. Analysen visar på att det fram till dess att signalspaningssystem med förmåga att upptäcka radar som utnyttjar låg uteffekt finns tillgängligt är det möjligt att nå taktiska fördelar med dessa system. / Since the advent of radar during the early 20th century the duel between radar and electronic support measurement systems has been practised. Using radar has always been associated with a risk of being detected by an opponent’s electronic support measurement systems. The duel came to a halt when radar systems using low output power were introduced on the market during the late 1980s, now it was possible to use radar without being detected by contemporary electronic support measurement systems. The present master of science (one year) thesis in war science with specialization in military technology looks into the range relationships between radar and electronic support measurement systems. Through scenarios in the naval domain, I seek to assess the tactical benefits a user of low probability of intercept radar may have. The analysis indicates that until electronic support measurement systems with the ability to detect radar systems using low output power are available it is still possible to gain tactical advantages with such systems.