Denna uppsats behandlar ämnet "social housing" och det motstånd som finns mot denna form av social bostadsförsörjning i Sverige. Den svenska bostadssektorns sociala modell, så kallade sociala hyreskontrakt utvärderas i ett komparativt perspektiv med Nederländerna och England, två länder som har "social housing". Perspektiv kring allmännyttans nya och traditionella roll som bostadsförsörjare i Sverige tas också upp. Ett stigberoende inom välfärdsregimerna som är extra markant för bostadssektorn kan förklara varför "social housing" inte anses positivt i Sverige och man är vidare rädd för att bygga nya segregerade eller stigmatiserande bostäder. Slutsatsen blir att den svenska modellen med sociala hyreskontrakt är relativt sett bättre än "social housing" i Nederländerna och England, då man kan sprida kontrakten i ett helt bostadsbestånd. Därigenom förbättras förutsättningarna för att förhindra stigmatisering och segregation. Dock framgår det att i och med ny lagstiftning i Sverige så har allmännyttans roll förändrats, samtidigt som bostadsbeståndet har blivit mer segregerat. Man har också inom allmännyttan i vissa fall skärpt sina hyreskrav, vilket ökat behovet av sociala hyreskontrakt. Många allmännyttiga bostadsbolag har också anpassat sitt sociala arbete efter "nya allbolagen" som kom år 2011 och som innebär att allmännyttan måste verka affärsmässigt.