Den 26:e november 1944 uruppfördes Béla Bartóks sonat för soloviolin, en sonat som verkligen visar vad det innebär att spela violin. Med sina fyra kontrasterande satser tar den oss från g-moll till G-dur under loppet av knappt 30 minuter. Däremellan får man, om framförandet går som planerat, höra mer eller mindre alla toner och klanger som går att spela på en fiol. I detta konstnärliga examensarbete har jag undersökt styckets uppbyggnad, koppling till folkmusiken samt hur man som violinist kan tolka det på bästa sätt. Med hjälp av källor i form av böcker, artiklar samt noter från andra verk av såväl Bartók som andra tonsättare har jag kunnat identifiera de musikaliska byggstenar som behövs för att kunna spela solosonaten på ett intressant sätt. / <p><strong>Den klingande delen är arkiverad.</strong></p>