This thesis explores the use of serious games from an instructor perspective. More specifically, it aims to study the roles of instructors and how they can be facilitated within an instructor-led game-based training environment. Research within the field of serious games has mostly focused on the learners' perspective, but little attention has been paid to what the instructors do and what challenges that entails. In this thesis, I argue that serious games, as artefacts used for learning and training, cannot fully replace the instructors' tasks, but must rather be designed to facilitate the various activities of the instructors. Thus, instructors form an important target audience in serious game development – not just as subject matter experts, but also as users and players of the game – with a different set of needs than the learners. Moreover, serious gaming (the actualisation of a serious game) involves more than in-game activities, it also involves actions and events that occur off-game. These activities must also be considered when designing and utilising games for learning and training. Using a qualitative approach, instructor-led serious gaming has been explored from a range of contexts, from rehabilitation to incident commander training and military training. Several different instructor roles have been identified and characterised, including in-game facilitator, puckster, debriefer, technical support and subject matter expert. Based on empirical and theoretical material, a framework for instructor-led serious gaming has been developed. It involves best practices in different phases of game-based training, such as scenario authoring, coaching-by-gaming, assessing in-game and off-game performance, giving feedback, and conducting a debriefing or after-action review. Furthermore, specific needs and challenges for instructors have been identified and reformulated into guidelines for instructor-led serious gaming. The guidelines highlight the importance of usability and visualisation, as well as the need for carefully designed support tools for instructors' situation awareness, assessment and debriefing. Lastly, a number of success factors pertaining to both the development and actualisation of serious games are presented. Since serious games aim to be both productive and engaging, it is advantageous to work with interdisciplinary teams when developing serious games. This includes subject matter experts well versed in serious gaming practices. Furthermore, a successful serious game should adhere to sound pedagogical theories, be easy to use and maintain, and include system support for instructors' tasks. Successful serious gaming practices also involve having an organisational culture that fosters knowledge sharing among practitioners. / Denna avhandling undersöker användningen av serious games från ett instruktörsperspektiv. Mer specifikt är syftet att studera instruktörernas roller och hur de kan underlättas inom en lärarledd spelbaserad träningsmiljö. Forskning inom området serious games har mestadels fokuserat på elevernas perspektiv, medan ringa uppmärksamhet har ägnats åt vad instruktörerna gör och vilka utmaningar det innebär. I avhandlingen argumenterar jag att serious games, i egenskap av artefakter som används för lärande och utbildning, inte helt kan ersätta instruktörernas uppgifter, utan måste i stället utformas för att underlätta instruktörernas olika sysslor. Således utgör instruktörer en viktig målgrupp i utveckling av serious games – inte bara som ämnesexperter, utan även som användare och spelare – med en annan uppsättning av behov än eleverna. Dessutom innebär serious gaming (dvs. användandet av ett serious game) förutom de aktiviter som utförs i spelet, även handlingar och händelser som förekommer utanför spelet. Dessa aktiviteter måste också beaktas när man utformar och använder spel för lärande och träning. Serious gaming har, utifrån en kvalitativ ansats, undersökts i en rad olika sammanhang, från rehabilitering till utbildning av räddningsledare och militär utbildning. Flera olika lärarroller har identifierats och karakteriserats, bland annat facilitator i spelet, puckster (skötare av AI-enheter), utvärderare, teknisk support och ämnesexpert. Ett ramverk för lärarledd serious gaming har utvecklats baserat på empiriskt och teoretiskt material. Det omfattar en beskrivning av bästa praxis i olika faser av spelbaserad träning, såsom scenarioskapande, coachning genom spelande, bedömning av prestation i och utanför spelet, återkoppling, samt sammanfattande utvärdering. Vidare har särskilda behov och utmaningar för instruktörer identifierats och omformulerats som riktlinjer för lärarledd serious gaming. Riktlinjerna belyser vikten av användbarhet och visualisering, liksom behovet av omsorgsfullt utformade stödverktyg för instruktörernas situationsmedvetenhet, utvärdering och avrapportering. Slutligen presenteras ett antal framgångsfaktorer avseende både utveckling och utförande av serious games. Eftersom serious games syftar till att vara både produktiva och engagerande, är det fördelaktigt att utveckling av dessa utförs av tvärdisciplinära team. Detta inkluderar ämnesexperter väl bevandrade i serious gaming. Vidare bör ett framgångsrikt serious game hålla sig till välgrundade pedagogiska teorier, vara lätt att använda och underhålla, samt innehålla systemstöd för instruktörernas uppgifter. Framgångsrik serious gaming-praxis innebär också att ha en organisationskultur som främjar kunskapsutbyte mellan instruktörer.