Hjärtsvikt är en folksjukdom där prevalensen har uppskattats till cirka 2 %. Sjukdomen innebär att hjärtats funktion är försämrad. Idag behandlas hjärtsvikt vanligtvis med ACE-hämmare, betablockerare och ibland spironolakton. Spironolakton är en mineralkortikoidreceptorantagonist, som i RALES-studien (1999) har visat goda effekter på mortalitets- och morbiditetsreduktion hos hjärtsviktspatienter när den gavs som tillägg till ACE-hämmare. Idag är det ännu inte helt känt hur läkemedlet utövar sin effekt. Syftet med detta arbete är att undersöka vad spironolakton har för effekt på hjärta, blodkärl samt det sympatiska nervsystemet hos hjärtsviktspatienter. En litteraturstudie gjordes där sju studier utvärderades. Två av de utvalda studierna behandlade spironolaktons effekt på blodkärlen, två på hjärtremodelleringen, två på hjärtfibrosen och en på det sympatiska nervsystemet. Resultaten från studierna visade att spironolakton har goda effekter på kärlen bland annat genom att öka biotillgängligheten av kväveoxid. Läkemedlet har också goda effekter på hjärtremodelleringen, troligtvis framförallt genom att minska fibrosbildningen. Dessutom har spironolakton fördelaktiga effekter på det sympatiska nervsystemet. Många av spironolaktons effekter beror troligtvis på dess förmåga att blockera aldosterons effekt. De fysiologiska effekter som visades i detta arbete kan sannolikt ge mortalitets- och morbiditetsreduktion hos verklighetens hjärtsviktspatienter då läkemedlet adderas till modern basbehandling. I RALES var betablockeraranvändning ovanlig och klinikens patienter motsvarade inte verklighetens patienter. Därför kan en modern studie liknande RALES, men på verklighetens hjärtsviktspatienter, ge svar på frågan om spironolakton idag är ett effektivt läkemedel för behandling av hjärtsvikt.