Ämneskunskaper och språkkunskaper är på många sätt tätt sammanknutna och att språket har en viktig roll i lärandeprocessen betonas i såväl skolans styrdokument som i forskning på området. Detta samband mellan ämne och språk är utgångspunkten för den här studien där jag undersökt hur ett antal elever upplever lärarnas arbetsmetoder ur ett språkligt perspektiv genom att ställa deras erfarenheter i relation till de metoder som forskningen kring språkinriktad undervisning förespråkar. Studien är gjord i form av en kvalitativ intervjuundersökning där jag intervjuat fem gymnasieelever i årskurs tre utifrån två teman: ”Då lär jag mig bäst – elevernas uppfattning om god undervisning” och ”Språket i ämnet”. Utifrån de gemensamma drag som framkommit i min studie kan god undervisning enligt de intervjuade eleverna sammanfattas som: en undervisning som präglas av delaktighet, interaktion och variation, där läraren har ett tydligt engagemang för eleverna och ämnet och kan förmedla detta engagemang vidare bland annat genom att knyta an till elevernas tidigare erfarenheter. En sådan beskrivning stämmer på många sätt väl överens med den praktik som forskningen kring språkinriktad undervisning förespråkar. I studien framkommer även att eleverna i mer eller mindre utsträckning skulle vilja ha mer stöd kring språkutveckling även från ämneslärarna.