Denna uppsats undersöker formandet av feminina ideal i samband med statliga offentliga utredningar om kvinnors förvärvsarbete under 1930-talet, och fokuserar på utredningarna genomförda av Befolkningskommissionen och Kvinnoarbetskommittén. Dessa utredningar var en produkt av den politiska debatten kring kvinnoarbetsfrågan och befolkningsfrågan som tagit mycket plats i riksdagsdebatterna under perioden. Utifrån ett genus- och intersektionalitetsperspektiv visar undersökningen att det fanns en oenighet hos kommittéerna om vilket ideal som skulle förespråkas och vilka åtgärder som behövde vidtas för att råda bot på problematiken. Majoriteten av ledamöterna var nämligen för att kvinnor skulle ha ett fortsatt – och utökat – tillträde till förvärvsarbetet, medan två i slutändan skulle förespråka ett förbud mot gifta kvinnors förvärvsarbete. Förespråkarna av förvärvsarbetet skulle emellertid vara oeniga om vilka olika reformer eller lagar som bäst skulle uppfylla bland annat syftet att lösa befolkningsfrågan. En sådan åtgärd som till slut ändå skulle föreslås var den blivande kvinnoarbetslag som skulle drivas igenom 1939, och som förbjöd arbetsgivare att avskeda kvinnor på grund av äktenskap och moderskap. Förutom att majoriteten av ledamöterna förespråkade förvärvsarbetet så var idealet för dem bland annat också att detta skulle kunna kombineras med giftermål och barnafödande, eftersom arbetsförhållandena inom förvärvsarbetet i dess dåvarande form skapade problem i familjebildningen. Undersökningen har också visat hur kommittéerna bestod av ledamöter som främst representerade en bred ideologisk och akademisk elit. Med hjälp av sina vetenskapliga kunskapsområden och ett metodologiskt tillvägagångssätt kunde dessa ledamöter därmed underbygga de feminina ideal som de förespråkade – och på så sätt ge legitimitet till dessa ideal.