Många europeiska länder har under många år präglats av en stigande statsskuld och underskott i budgetbalansen. Detta har lett till att räntor på långa statsobligationer bland länder i Europa, som under början av eurosamarbetet nästan sammanstrålades, återigen börjat spridas mot olika håll. Denna studie har studerat 25 länder i den Europeiska Unionen och deras räntor på långa statsobligationer mellan det första kvartalet 2004 och det tredje kvartalet 2016. Med hjälp av tre olika modeller; en poolad regressionsanalys, en fixed effects model och en mixed effect model, har studien empiriskt undersökt och testat vilken effekt skuldkvoten och budgetbalansen har på långa räntor och om effekterna varierar mellan länder och år. Resultatet överensstämmer med en del tidigare forskning. Det visar på att statsskuld har en positiv effekt på långa räntor, vilket även bevisats i tidigare studier. Effekten av budgetbalans stämmer dock inte alltid överens med tidigare forskning, då modellen med fixed effects inte kan visa en statisitisk signifikant effekt. Resultatet i den tredje modellen indikerar på att det finns en stor variation i effekter mellan länder och år. Dessa skillnader kan bero på många faktorer, till exempel det faktum att nästan 70 procent av länderna i studien inte självständigt kan bedriva penningpolitik. Djupare slutsatser lämnas över till fortsatt forskning.

<p>Enligt teorin om öppen ränteparitet (UIP) ska den förväntade nominella växelkursförändringen motsvara räntedifferensen mellan två länder. I själva verket visar de flesta studier att teorin inte håller och att det förekommer ett signifikant negativt samband mellan variablerna istället för det positiva sambandet som följer av teorin (Froot&Thaler 1990, McCallum 1994). Även i denna uppsats konstateras ett negativt samband, vilket innebär att UIP kan förkastas för Sverige och USA under perioden 1994:1-2006:2. En amerikansk investerare som köper svenska statsskuldväxlar får således förutom en högre ränta även avkastning i form av en apprecierande växelkurs. I uppsatsen undersöks om avvikelsen från teorin kan förklaras utifrån förekomsten av en riskpremie för det mindre landet Sverige. Genom att använda den statistiska metoden GARCH-M kan det konstateras att växelkursens avkastning påverkas av dess volatilitet och således har effekt på avvikelsen från UIP. Tecknet för sambandet är dock felaktigt utifrån definitionen av en riskpremie. Det kan dock konstateras att det förekommer en riskpremie för Sverige som påverkas av inflationsdifferensen och statsskuldsdifferensen mellan länderna.</p>

Enligt teorin om öppen ränteparitet (UIP) ska den förväntade nominella växelkursförändringen motsvara räntedifferensen mellan två länder. I själva verket visar de flesta studier att teorin inte håller och att det förekommer ett signifikant negativt samband mellan variablerna istället för det positiva sambandet som följer av teorin (Froot&amp;Thaler 1990, McCallum 1994). Även i denna uppsats konstateras ett negativt samband, vilket innebär att UIP kan förkastas för Sverige och USA under perioden 1994:1-2006:2. En amerikansk investerare som köper svenska statsskuldväxlar får således förutom en högre ränta även avkastning i form av en apprecierande växelkurs. I uppsatsen undersöks om avvikelsen från teorin kan förklaras utifrån förekomsten av en riskpremie för det mindre landet Sverige. Genom att använda den statistiska metoden GARCH-M kan det konstateras att växelkursens avkastning påverkas av dess volatilitet och således har effekt på avvikelsen från UIP. Tecknet för sambandet är dock felaktigt utifrån definitionen av en riskpremie. Det kan dock konstateras att det förekommer en riskpremie för Sverige som påverkas av inflationsdifferensen och statsskuldsdifferensen mellan länderna.