I den övergripande luftmaktsteoretiska debatten framkommer kritik mot att små nationers specifika förutsättningar i krig tenderar att exkluderas. Konsekvensen blir att små nationer i allt för stor utsträckning kopierar stora nationers doktrinära tänk istället för att generera egna idéer. Shaun Clarke försöker genom sin luftmaktsteoretiska ansats vända denna trend och har närmare undersökt små nationers möjlighet att genom strategisk attack nå framgång mot större motståndare.   Genom sin originalitet anses Clarkes luftmaktsteori vara ett viktigt tillskott i den övergripande luftmaktsteoretiska debatten, men kritiseras samtidigt för att inte vara tillräckligt empiriskt underbyggd. Syftet med denna undersökning är att möta denna kritik och genom en teoriprövande ansats empiriskt undersöka förklaringskraften hos Clarkes teori. Därigenom även bidra till ett trovärdigare vetenskapsteoretiskt underlag, med fokus på den lilla nationen och dess ambition att utveckla förmågan strategisk attack. Forskningsstrategin representeras av en tvåfallstudie av Yom Kippur kriget 1973, samt Falklandskriget 1982, där Israel respektive Argentina utgör de huvudsakliga analysperspektiven. Resultatet påvisar att såväl Israel som Argentina tillämpat luftmakt utifrån Clarkes teoretiska beskrivning. Undersökningen stärker därmed Clarkes luftmaktsteori rent empiriskt. För små nationer, med ambition att utveckla sin förmåga till ett mer strategiskt nyttjande av luftmakt, så är den viktigaste slutsatsen från denna undersökning att strategisk attack inte primärt handlar om kinetisk energi som appliceras på strategiska mål. Utan det är istället de mänskliga reaktionerna och besluten bakom tillämpningen av strategisk attack som står i centrum.