Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2008.

Erik Olof Burman, professor i praktisk filosofi i Uppsala 1896–1910, disputerade 1872 påavhandlingen Om kunskapens möjlighet. I en filosofihistorisk översikt finner disputanden enfortgående förskjutning i synen på verkligheten och kunskapens grund, från antikens fokus påen yttre, från medvetandet skild verklighet till en inre, helt igenom själslig sådan. Hansidealistiska ståndpunkt reser tre huvudproblem för texttolkningen: förhållandet mellanmedvetande och förnimmelser; de yttre tingens verklighet; förhållandet mellan subjekt ochkunskapsobjekt. Subjektet framträder hos Burman som sinne, medvetande ochsjälvmedvetande. Mot dessa nivåer svarar graderade förnimmelser: sensationer,föreställningar och begrepp. Förnimmelserna har medfött ursprung, och själen bärverkligheten inom sig. På sin högsta nivå är subjektet bestämt av oföränderligaallmänbegrepp. Föreliggande studie av den unge Burmans filosofi diskuterar eventuellamotsägelser i hans text och söker tolkningar som undviker dem. / Erik Olof Burman was professor of practical philosophy in Uppsala 1896–1910. In 1872, hedefended his doctoral thesis, On the possibility of knowledge. In a largely historical overviewBurman describes a continuous shift in the view of reality and the grounds of knowledge,from antiquity’s focus on an outer reality, separate from the mind, to an inner, thoroughlyspiritual world. His idealistic standpoint raises three main problems for the interpretation ofthe text: the relation between mind and perceptions; the reality of external objects; the relationbetween subject and objects of knowledge. According to Burman, the subject appears assense, mind, and the self-aware mind. Corresponding graded perceptions are sensations,ideas, and concepts. The origin of the perceptions is innate, and the soul has the reality withinitself. At the highest level, the subject is determined by unchanging concepts. In the presentstudy of young Burman’s philosophy, apparent contradictions are discussed andinterpretations proposed to avoid them.

Erik Olof Burman, som disputerat 1872 på en boströmianskt präglad avhandling, efterträddes 1911 som professor i praktisk filosofi i Uppsala av sin adept Axel Hägerström. Denne kom att utveckla en materialistisk realism som bröt med Burmans och de närmaste föregångarnas subjektivism. Enligt vad han själv omvittnade, hade Hägerström inspirerats till filosofisk forskning genom att läsa Burmans skrift Om Kants kunskapslära (1884; Kk). I föreliggande studie undersöks dels om denna skrift innebär någon förskjutning av Burmans filosofi i realistisk riktning, dels om den påverkat utvecklingen av Hägerströms realism. Resultat: 1) Kk är väsentligen trogen den boströmianska metafysiken men innehåller formuleringar om rummet och tiden som kan tolkas objektivistiskt; 2) ingen specifik tanke i just Kk kan visas ha påverkat Hägerström; 3) Burmans betoning av verkligheten som logiskt bestämd, hans krav på systemisk enhet i kunskaps- och verklighetsteorin, och Kants avståndstagande från metafysisk spekulation påminner om Hägerström. / In 1872, Erik Olof Burman had defended a Boströmian idealistic dissertation in Uppsala. He was succeeded there in 1911 as professor of practical philosophy by his student Axel Hägerström, who was to develop a materialistic realism in contrast to the subjectivism of Burman and his predecessors. According to Hägerström’s own testimony, he had been inspired to take up philosophical research by reading Burman’s essay Om Kants kunskapslära (1884; ”Of Kant’s theory of knowledge”, Kk). In the present paper, an attempt is made at answering whether Burman’s essay on Kant represents any shift of Burman’s philosophy towards realism, and whether it has influenced Hägerström in that direction. Results: 1) Kk remains largely faithful to Boströmian metaphysics but contains expressions about space and time which may be interpreted in a more objectivistic manner; 2) no thought specifically from Kk can be shown to have influenced Hägerström; 3) Burman’s emphasis on reality as logical determination, his demand for systematic unity in the theory of knowledge and reality, and Kant’s rejection of metaphysical speculation are reminiscent of Hägerström.