Denna uppsats handlar om Suzukimetoden. Syftet med arbetet är att beskriva metoden med dess styrkor och svagheter samt att få förståelse för hur tidigare suzukielever ser på sin tid som suzukielev.   Den teoretiska bakgrunden utgörs av Lev Vygotskijs och Howard Gardners teorier. Utöver litteraturstudier har jag genomfört kvalitativa intervjuer med sex ungdomar/vuxna som tidigare varit suzukielever. De valde alla att sluta spela när de kom upp i tonåren. Det är deras berättelser som är studiens empiri.   Resultatet visar att personerna anser att suzukitiden betytt mycket positivt för dem. Framför allt lyfter de fram gemenskapen som de upplevde som suzukielever. Läger, kompisar och grupplektioner är roliga minnen som de bär med sig och som de anser har påverkat dem positivt. De positiva omdömena av undervisningen dominerar. I studien framkommer dock några områden som lärare och föräldrar behöver reflektera över. Det berör notinlärning, överdrivet föräldraengagemang och konkurrens. / This essay is about the Suzuki method. The purpose of this work is to describe the method and its strengths and weaknesses and to gain an understanding of how former Suzuki students view their studies in the Suzuki method.   The theoretical background consists of Lev Vygotsky and Howard Gardner’s theories. In addition to literature studies, I conducted interviews with six young adults who were Suzuki students and who chose to quit playing when becoming teenagers. It is their stories that are the study’s empirical evidence.   The results indicate that the Suzuki studies were very positive for them. Above all, they refer to the sense of community they felt as Suzuki students. Camp, friends and group lessons are fun memories that they share and which have been a positive influence. The positive reviews of teaching predominate. However, the study shows certain areas that teachers and parents need to reflect on. It affects note learning, excessive parental involvement and competition