Lärarstudenter som utbildar sig till ämneslärare i svenska möter under sin utbildning flera olika perspektiv på litteraturundervisning. Inom lärarutbildningen så legitimeras litteraturundervisningen på olika sätt beroende på litteraturvetenskapliga och litteraturdidaktiska utgångspunkter. Litteraturen ges olika roll där den förstnämnda ofta sätter litteraturens egenvärde i centrum medan den senare fokuserar på hur litteraturen ska användas i undervisningen. Det är två motstridiga synsätt på litteraturens roll som lärarstudenter måste förhålla sig till och positionera sig mellan i sin kommande yrkespraktik. Syftet med uppsatsen är att undersöka blivande svensklärares uppfattning om litteraturundervisningens syfte, mål och hur de legitimerar litteraturundervisning i sin framtida praktik som gymnasielärare. Utifrån en fenomenografisk ansats genomfördes fem semistrukturerade intervjuer med blivande svensklärare för att besvara frågeställningarna: Vilka uppfattningar har blivande svensklärare om litteraturundervisningens syfte? Och vilka didaktiska avvägningar identifierar svensklärarstudenter som viktiga i sin framtida litteraturundervisning? Resultatet visar att lärarstudenterna uppfattade att litteraturundervisningen har fyra kvalitativt åtskilda syften. Litteraturundervisningen ska gynna språkutvecklingen, öka läslusten, skapa möten och öka litteraturförståelsen. De viktigaste didaktiska avvägningarna för att uppå syftena kretsar kring elevkännedom, urval och lärandemiljö men olika aspekter av dem prioriteras beroende på viket syfte det riktas mot. I de syften som litteraturundervisningen uppfattas ha så betonar lärarstudenterna främst att litteraturen ska användas för att öva förmågor eller utveckla de mjuka demokratiska värden som står i ämnesplanerna.