I avsaknad av ett existentiellt hot påbörjades efter kalla krigets slut en transformation av de europeiska försvarsmakterna. Den europeiska integrationen skulle öka staternas säkerhet varpå försvarbudgetarna sakta krympte samtidigt som EU:s fria rörligheter även förenklade rörligheten av skadliga och oönskade element. Kombinationen av bristande ekonomi och en utökad hotbild krävde flexibla och kostnadseffektiva förband. Försvarmakten deklarerade under perioden "strategisk timeout" där den strategiska försvarsplanering reducerades till ett minimum i syfte att istället identifiera Försvarsmaktens framtida förmågor samt vilka förband som skulle bistå med förmågorna. Den ursprungliga ambitionen reducerades kraf-tigt av krympande försvarsanslag och stor påverkan av regional- och industripolitik. För-svarsmakten befann sig i en kaotisk period där förbanden agerade främst för sitt eget bästa snarare än Försvarsmaktens. Under dessa förutsättningar var förbandens närvaro på den internationella insatsarenan en försäkring för förbandets överlevnad. Röjdykardivisionen utvecklade under perioden det nya förbandet marinens EOD med för-måga att röja minor både på land och under ytan. Uppsatsen har syftat till att förklara varför, i konkurrens med andra minröjande förband, Röjdyk tilläts utveckla en förmåga som sedan utnyttjades på den internationella landarenan. Denna uppsats gör en ansats att förklara fenomenet med hjälp av Graham Allisons tre förkla-ringsmodeller som betraktar händelser ur ett rationellt perspektiv, ett organisatoriskt per-spektiv och ett maktkampsperspektiv. Resultatet beskriver bl.a. att Röjdyk kunde utvecklas på grund av att förbandet var kostnads-effektivt och insatsfokuserat, producerade välavvägda och realistiska handlingsalternativ, hade den gemensamma viljan inom hela förbandet att sträva mot ett tydligt mål.