The transformation among armed forces in Europe is a consequence due to shifted security perspective and the growth of international security actors, such as NATO and the EU. Sweden has played an active role in EU to ensure its influence in forming the security policy for the organisation. Some studies mean it´s because of Sweden’s interest in strengthen EUs roll as a security actor they transformed their own armed forces to be able to take part in international operations. This transformation led to what can be called “the Swedish defence dismantle” and some studies mean that it has led to the point where Sweden completely lacks the ability to defence themselves. The question is if the ambition to become an active member in these security organisations can explain all the decisions made throughout the Swedish defence-transformation, or if some decisions were made due to other factors? By studying the decision process leading up to the decision to locate the flight education to Malmen in Linköping this study seeks to answer why the decision was made. The study also seeks to understand if the decision was made based on rational reasoning or due to a battle between different interests? This study shows that the decision was made because it was the only option left after that the decision process had been ruined by a battle between different interests. The decision can´t be seen as a direct consequence of Sweden’s ambition to transform its armed forces to become an interesting partner in the security organisations.

Samarbetet inom NORDEFCO har blivit mer fragmenterat vilket innebär att bilaterala överenskommelser är vanliga. När det bilaterala samarbetet med Norge har försvårats av avbrutna materielprojekt så har det uttalats en stark politisk vilja att bilateralt fördjupa samarbetet med Finland. Drivkrafterna för samarbete har historiskt sett främst varit ekonomiska men även för att undvika kritisk massa i den egna organisationen. Uppsatsen undersöker, med hjälp av Tomas Valaseks framgångsfaktorer, förutsättningarna för fördjupat samarbete på strategisk nivå. Framgångsfaktorerna knyts till krigföringsförmåga på taktisk- och funktionsnivå och kan på så sätt undersöka om samarbetet mellan Sverige och Finland kan nyttjas för att undvika kritisk massa inom den belysta fältarbetsfunktionen. Uppsatsen finner att det finns goda förutsättningar för att ytterligare fördjupa samarbetet. Likheter i strategisk kultur och de politiskt klargjorda intentioner med samarbetet som uttalats borgar för en tillit som bygger på solidaritet. Avseende fältarbetsfunktionen så finns idag ett samarbete inom NORDEFCO vilket kan utgöra grunden för ett bilateralt samarbete med Finland. Yttersta målsättningen är att sätta upp gemensamma förband som bygger på en interoperabel konceptuell grund och med en gemensam träning och utbildning för att därigenom säkerställa en gemensam värdegrund att stå på. Trots vilja från de bägge försvarsmakterna att göra detta så kan inte full förmågebredd enligt svensk definition uppstå eftersom Sverige idag redan är under kritisk massa och Finland har lösningar med kontrakterade civila entreprenörer som bara är i funktion vid krigstillstånd. Lösningen kräver utökad svensk organisation eller omriktning av befintliga förmågor i Finland. Trots detta kan ett samarbete bidraga till att bibehålla dagens förmågebredd och säkerställa krigföringsförmåga för fältarbetsfunktionen.

I avsaknad av ett existentiellt hot påbörjades efter kalla krigets slut en transformation av de europeiska försvarsmakterna. Den europeiska integrationen skulle öka staternas säkerhet varpå försvarbudgetarna sakta krympte samtidigt som EU:s fria rörligheter även förenklade rörligheten av skadliga och oönskade element. Kombinationen av bristande ekonomi och en utökad hotbild krävde flexibla och kostnadseffektiva förband. Försvarmakten deklarerade under perioden "strategisk timeout" där den strategiska försvarsplanering reducerades till ett minimum i syfte att istället identifiera Försvarsmaktens framtida förmågor samt vilka förband som skulle bistå med förmågorna. Den ursprungliga ambitionen reducerades kraf-tigt av krympande försvarsanslag och stor påverkan av regional- och industripolitik. För-svarsmakten befann sig i en kaotisk period där förbanden agerade främst för sitt eget bästa snarare än Försvarsmaktens. Under dessa förutsättningar var förbandens närvaro på den internationella insatsarenan en försäkring för förbandets överlevnad. Röjdykardivisionen utvecklade under perioden det nya förbandet marinens EOD med för-måga att röja minor både på land och under ytan. Uppsatsen har syftat till att förklara varför, i konkurrens med andra minröjande förband, Röjdyk tilläts utveckla en förmåga som sedan utnyttjades på den internationella landarenan. Denna uppsats gör en ansats att förklara fenomenet med hjälp av Graham Allisons tre förkla-ringsmodeller som betraktar händelser ur ett rationellt perspektiv, ett organisatoriskt per-spektiv och ett maktkampsperspektiv. Resultatet beskriver bl.a. att Röjdyk kunde utvecklas på grund av att förbandet var kostnads-effektivt och insatsfokuserat, producerade välavvägda och realistiska handlingsalternativ, hade den gemensamma viljan inom hela förbandet att sträva mot ett tydligt mål.

The historic tension between military experts and political sovereignty over the armed forces continues to dog the field of civil-military relations. History has shown us that some politicians are more than willing to interfere in military operation as well as military officers are willing to act on the political scene. This study combines theories of traditional War Science with those of Political Administration studies and by doing so it tackles the phenomenon from different angles providing new insights. Being able to provide this approach is useful for future studies within the field. By comparing Denmark´s and Sweden´s contribution to multinational military operations in Afghanistan, following the terrorist attack on September the 11th 2001, this study highlights the institutional autonomy of the forces contributed in relation to military effectiveness over both a short and long term perspective. By doing so the method applied identifies interesting empirical variations as well as changes over time in the two countries examined. This study provides valuable insights into the practises of military power in a world characterized by significant changes in security threats which constitutes another important purpose of this study. The area of research is complex and causality is somewhat elusive, however this study clearly shows a co-variation and that Sweden has been more reluctant to release autonomy to its troops than Denmark. It also addresses the extensive cost both in human and capability terms when working in complex environments, and with the aim to reach ambitious security political goals in the endeavour to be militarily effective.