I en artikel i SAOB författad år 1933 beskrivs uttrycket i och för sig som en prepositionsfras med funktionen att framhålla hur någonting är beskaffat i sig självt. Vid sidan av i och för sig nämns variationsmöjligheterna i och för sig själv, i sig och i sig själv. Idag är i och för sig ett lexikaliserat satsadverb med koncessiv innebörd. En jämförelse mellan hur i och för sig används idag och hur uttrycket be­skrivs i SAOB ger vid handen att uttrycket måste ha genomgått en grammatikalisering. Syftet med den här undersökningen är att beskriva hur grammatikaliseringen av i och för sig har gått till. Materialet för undersökningen är excerperat från Språkbankens korpusar, och utgörs av tidningstext från år 1820 till och med år 2013. Sammantaget består materialet av 1000 meningar med belägg på i och för sig, fördelat på 20-årsperioder, med hundra belägg från varje period. Undersökningen består av dels en syntaktisk, dels en semantisk analys. Den syntaktiska analysen utgörs huvudsakligen av en funktions- och positionsanalys. Därtill har jag studerat när varianten i och för sig själv försvann ur materialet samt kartlagt avvecklingen av förekomster av i och för sig efter negerande och fokuserande adverbial i satsens mittfält. Samtliga tre syntaktiska delanalyser syftar till att fastställa dels när i och för sig börjar användas på det moderna sättet, dels när den äldre varianten inte längre är gångbar. Den semantiska analysen går ut på att analysera hur den koncessiva betydelsen kan ha blivit en del av uttryckets semantik genom inferens från kontexten i meningar där uttryckets betydelse var vag eller polysem. Genom att resonera utifrån resultatet från den syntaktiska och den semantiska analysen besvarar jag sedan hur semantik och syntax verkar ha samspelat i processen. Resultatet visar att den moderna användningen av i och för sig började kunna användas vid sidan av den äldre omkring år 1920. Fram till omkring år 1970 kunde i och för sig användas dels med antingen entydigt äldre eller entydigt modern betydelse och funktion (entydigt äldre var vanligare i början av grammatikaliseringsprocessen och entydigt modern var vanligare mot slutet), dels i kontexter där både den äldre och den moderna tolkningen var möjliga. Ur syntaktiskt perspektiv innebär dessa tvetydiga användningar att inga formella hinder fanns för endera tolkningen. Ur ett semantiskt perspektiv innebär tolkningsmöjligheten att betydelsen var vag eller polysem. Den här typen av användningar som är syntaktiskt tvetydiga och semantiskt vaga/polysema var vanliga under 1940-, 50- och 60-talen. Yttrandet som helhet betyder ofta ungefär samma sak i dessa användningar, oavsett om i och för sig tolkas som äldre eller modernt. Således kan syntaktiska reanalyser och semantiska omtolkningar ske utan att det påverkar kommunikationen. Det är främst genom dessa användningar som grammatikaliseringen av i och för sig bedöms ha skett.