Bakgrund Bensodiazepiner och de besläktade så kallade Z-preparaten utgör de psykofarmaka som oftast vidbehovsförskrivs till äldre. Hos äldre är behovet av dessa preparat större än hos yngre, men äldre är också, på grund av nedsatt lever- och njurkapacitet känsligare. Samsjuklighet och läkemedelsinteraktioner är andra faktorer som är vanligt förekommande hos äldre patienter. Sjuksköterskan har ett utökat ansvar för bedömning av lämpligheten att ge läkemedlet i en viss situation. Uppföljning av patientens reaktion på läkemedlet är ocksåv äsentlig. Syfte Syftet var att beskriva effekter och bieffekter vid administrering av vidbehovsförskrivna bensodiazepiner till äldre patienter utifrån sjuksköterskans ansvar.  Metod En icke-systematisk litteraturöversikt baserad på 15 artiklar ur databaserna PubMed, CINAHL och PsychINFO samt manuell sökning. Artiklarna kvalitetsgranskades och därefter utfördes en integrerad analys där artiklarna analyserades i kategorier och underkategorier. Resultat Bensodiazepiner var förknippade med biverkningarna fallrisk, förvirring och andningskomplikationer för äldre patienter med KOL. Samsjuklighet spelade dock en avgörande roll för risken att drabbas av biverkningar.  Slutsats Genom att tillämpa principen att ge lägsta möjliga terapeutiska dos samt ge extraövervakning till äldre som nyligen inlett en behandling av bensodiazepiner eller fått en dosökning kunde sjukvårdspersonal begränsa risken för att äldre patienter skulle drabbasav biverkningar och på så sätt öka patientsäkerheten.