Throughout the 1960s, Guatemala’s radical left became consumed in an internal debate concerning the revolutionary strategy they believed should be followed to generate radical socio-political and economic changes in Guatemala. Confronting the societal anxieties that accompanied advances in modernity, such as growing wealth inequality, new forms of social poverty, and the marginalization of the fragments in Guatemalan society (primarily, peasants and workers), Guatemala’s radical left encountered a fundamental quandary in the development of its revolutionary methodology. Should they work within the confines of electoral democracy to realize radical reforms or, as a militant faction of the radical left increasingly proposed, would radical changes require an armed struggle aimed at toppling the nation’s entire system of governance?

Uppsatsen undersöker aspekter av Theodor W. Adornos konstellationsbegrepp såsom det presenteras i Negativ dialektik, för att visa dess potential som metod lämplig att adressera praktiska, politiska problem. Det kan tyckas motsäga Adornos negativa dialektik där tonvikten läggs på ett behov av kritiska förhållningssätt i filosofiska frågor, inte konstruktiva förslag, men författaren ämnar utveckla argumentationen i linje med Adornos kritiska teori. Uppsatsen går igenom bakgrunden till och aspekterna av konstellationen, där influenser från Hegel och Benjamin lyfts fram, innan en diskussion förs om dess konstruktiva element, med hänvisning till hur Adorno ser på relationen mellan teori och praxis. En rekonstruktion av Adornos användning av konstellationen i föreläsningen Den nya högerradikalismen utgör grunden för den avslutande diskussionen. Syftet med uppsatsen är att presentera en idé om konstellationens potential som teoretisk metod, som kan riktas mot praktisk förändring utan att upprätthålla status quo. / This paper explores aspects of Theodor W. Adorno’s concept of constellation, as presented in Negative dialectics, to show its potential as a method for addressing practical, political issues. While this can seem to contradict Adorno’s negative dialectics with its insistence on criticism rather than constructive proposals, the author seeks to develop the argumentation in line with Adorno’s critical theory. The essay moves through the background and aspects of the constellation, highlighting influences from Hegel and Benjamin, before discussing its constructive elements, with parallels to Adorno’s understanding of the relationship between theory and praxis. A reconstruction of Adorno’s use of the constellation in the lecture ”Aspects of the New Right-Wing Extremism”, acts as a structure for the final argumentation. The aim is to present an idea of the potential the constellation holds as a theoretical means for practical change that does not sustain status quo.