Uppsalas studentnationer grundades på 1600-talet och har sedan dess blivit en central del i Uppsalasstudentliv. I föreliggande studie undersöks Uppsala studentnationers roll i främjandet avstudenternas välbefinnande och skapande av gemenskap mellan medlemmarna. Särskilt fokus istudien ligger på de så kallade sittningarna – middagar med mat, dryck, sång och tal. Sittningarna ären del av nationslivet som är särskilt viktig för produktion och reproduktion av gemensammasymboler inom ramen för de ritualer som äger rum på sittningarna. En historisk bakgrund ochbeskrivning av studentnationerna idag tjänar som bakgrundsavsnitt för att visa hur nationernakommit att bli som de är idag och förklara framväxten av den sittningskultur som idag råder pånationerna. När studentnationerna studeras görs det vanligtvis med ett organisationsteoretisktperspektiv. Här görs en ansats att förklara nationerna ur andra teoretiska perspektiv då detorganisationsteoretiska begränsar möjligheterna till att förstå nationerna som socialt fenomen.Utifrån ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv används teorier kring interaktion, institution ochritual för att förklara var som händer på sittningarna. Material från en observationsstudie på ennationssittning, åtta intervjuer med nationsaktiva studenter samt nationernas sångböcker haranalyserats utifrån det teoretiska perspektivet. Analysen av materialet visar att ritualer påsittningarna är viktiga för att skapa välbefinnande och gemenskap, och där står sången ut somsärskilt central. När sittningsdeltagarna sjunger tillsammans går de in i en gemensam roll och bliraktörer snarare än observatörer. Analysen visar också att det inte är tillräckligt att betraktastudentnationerna som moderna organisationer. Istället är institutionsbegreppet centralt för attbeskriva de ständigt pågående processerna där nya medlemmar integreras i institutionen, hurmedlemmarna tillsammans utgör nationen och hur sittningarna – när ritualerna är förståeliga och harmening – bidrar till studenternas välbefinnande och utgör nationslivets själva kärna.

Sedan ett antal år tillbaks samlas varje år omkring 1000 påskkäringar i Visby på Skärtorsdagens eftermiddag. De samlas, marscherar iväg längs Visbys forna affärsgata, får ett pappägg med godis och går sedan hem under fridfullt tuggande och smackande. I bakgrunden,tryckta mot husväggarna, döljer sig tidigare generationers påskkäringar, de som en tid hotade att helt försvinna, och i fonden avtecknar sig Visby med ringmuren, kyrkorna, smala gator och låga hus. Blåkullamarschen i Visby har med allt detta att göra; påsktraditionerna, utdöendet, godisätande, föräldraskapet, Visbys förändring, relationen mellan det gamla och det nya. Blåkullamarschen är ett stillsamt, nästan anspråkslöst evenemang som inte pockar på särskild uppmärksamhet. Men det är också på sitt sätt ett märkvärdigt fenomen som inte låter sig alldeles enkelt beskrivas och förklaras. I beskrivningen av marschen skall jag låta köpmännen i Visby, påskkäringarna själva och deras föräldrar komma till tals och jag ska låta dem konfronteras med teoretiska antaganden om återupplivande av äldre traditioner och om skapande av helt nya. Jag hävdar att medan strukturella ekonomiska och demografiska förhållanden, liksom också rörelser som «grönavågen» och liknande, kan bilda en bakgrund som ökar förståelsen för fenomenet, är det bara genom att fokusera aktörernas intentioner som man kan finna hållbara förklaringar. / This article discusses the «B1åkulla» march in Visby, Gotland, Sweden. The event is arranged yearly on Maundy Thursday. Children and parents defy the winds, rain and snow of April to gather in the center of the small medieval town and march up and down the formerly busy street, hoping to get some of the coloured, candyfilled paper eggs distributed by the local merchants' association. The march is headed by a brass band, and most of the children, and some of their parents, are dressed up as påskkäringar, wearing old and outsized skirts and blouses, big scarves around their heads, their faces made up with red lipstick and black paint. The children are the heirs of the påskkäringar of the forties, fifties and sixties. Youngsters then dressed up as old women, begging for Easter eggs, bread and candies, walking around individually or in small groups. Although formerly widespread, the custom faded in the sixties and almost disappeared. The march was initiated by merchants in Visby in 1973 and became an immediate success. About one thousand children, one-fourth of all the children on the island, participated together with their parents, making the march one of the major events of the year. To find the factors that contributed to the success of the event, I turn to the perspectives of the merchants, the children and the parents. The merchants have obvious commercial interests; the children disguise themselves and get free candy; the parents remember the old days when the busy street was the natural meeting place and they walked around as påskkäringar themselves. From the researcher's perspective, I discuss the event in terms of effectivization, rationalization and institutionalization of an old custom, then turning to Hobsbawm's notion of «traditionalization». These concepts illuminate the historical and social background against which the actions of the performers may be analyzed. The last part of the paper discusses the concepts of «revitalization» and «folklorism». I maintain that these theoretical concepts must be rejected on the grounds that they are heavily biased by objectivist notions of «authenticity» and «false consciousness.» I find that, however simple and obvious the objectives of the actors may seem, only they can explain why so many children and parents in Visby find it worthwhile to walk the streets of Visby together on a Thursday afternoon in April.