Studiens syfte är att undersöka om det finns en normerande och styrande funktion i den Reggio Emiliainspirerade förskoleverksamheten som den implementeras i Sverige. Genom intervjuer med fyra pedagogistor undersöks hur bilden av barnet och dess lärande tar sig uttryck på de olika förskoleenheterna, framförallt när det gäller de för Reggio Emiliafilosofin väsentliga begreppen att följa barnens intresse, pedagogisk dokumentation, miljön som den tredje pedagogen och det kompetenta barnet. Resultaten visar att den Reggio Emiliainspirerade pedagogiken genom projektarbeten och pedagogisk dokumentation leder in barnens kunskapande i givna ramar och omdirigerar vissa av barnens egna viktiga frågor. Resultaten visar också att den pedagogiska miljön har en starkt styrande funktion där bara vissa aspekter av lärandet uppmuntras och att den Reggio Emiliainspirerade pedagogiken värjer sig för begrepp som omsorg, anknytning och behov. Istället konstitueras en normerande bild av det önskvärda barnet som en naturvetenskaplig forskare. Den för Reggio Emiliafilosofin så eftersträvade dialogen med andra discipliner och pedagogiska perspektiv har i den  Reggio Emiliainspirerade pedagogiken transformerats till ett pedagogiskt koncept som omgärdas av förbud och där oliktänkande pedagoger och föräldrar för att höra hemma i verksamheten måste omvändas och inordnas i "det nya tänkandet". På det viset har den Reggio Emiliainspirerade pedagogiken en normerande och disciplinerande funktion också för barnens föräldrar och förskoleenhetens pedagoger.