Syftet med uppsatsen var att ur ett pedagogiskt perspektiv utveckla mer kunskap kring vad som kan föranleda avhopp i nätbaserad utbildning och hur relationen till utbildningskontexten ser ut. Det empiriska materialet utgörs både av intervjuer med lärare och studenter. Både studenter och lärare kom från nätbaserade kurser i tre olika ämnen. Dessutom genomfördes en observation av de lärplattformar som användes i kurserna med avseende på den kommunikation som hade ägt rum. Studenterna som intervjuades var dels sådana som funderat på avhopp men också de som hoppat av. Till studenterna ställde jag frågor kring kurssituationen och deras tankar kring avhopp och använde mig av frågeteman, där jag hämtade inspiration från tidigare gjorda studier om avhopp för att hitta lämpliga teman. Lärarna fick berätta om sina tankar dels kring hur de strukturerat upp sina kurser men också hur de såg på avhopp. Slutligen jämfördes alla tre aspekter: observationen, studenters och lärares svar. Resultatet visade att fenomenet avhopp var mångfacetterat och att det går att undersöka detta vidare ur flera olika perspektiv. Dialogen var av stor betydelse för avhopp, dock såg behoven olika ut. Det visade sig att både oerfarna och erfarna studenter hade behov av dialog och samarbete med andra. I denna studie var det inte självklart att erfarna studenter skulle vara mer självgående än andra. Både studenter och lärare tycktes vara överens om att det förelåg en attityd om att nätbaserade kurser var en enklare variant jämfört med campuskurser.

Våren 2020 spreds ett coronavirus över världen. Pandemin ledde till att Folkhälsomyndigheten i Sverige valde att stänga ned gymnasieskolorna, vilket innebar att undervisningen över en natt övergick från klassrumsundervisning till fjärr- och distansundervisning. Med detta som bakgrund undersöktes i denna studie hur gymnasielärare i matematik arbetade under de första veckorna av omställningen, och vad i undervisningen som hade potential att förbättras. Detta gjordes genom intervjuer med fem lärare från några gymnasieskolor i södra Skåne. Innehållet i intervjuerna analyserades sedan med utgångspunkt i teorin om transaktionell distans. Utifrån teorin togs ett verktyg fram, som gjorde att lärarnas undervisning kunde operationaliseras. Undervisningen följde huvudsakligen samma mönster. Lärarna och eleverna följde samma schema som före omställningen, och hade kontakt via ett videosamtal. Lektionerna inleddes med en uppstart och närvarokontroll. Efter det hade läraren någon form av presentation av nytt material, antingen genom livegenomgång eller ett förinspelat videoklipp. Sedan följde oftast eget arbete för eleverna, där de hade möjlighet att ringa upp läraren för att ställa frågor. I slutet av lektionen hade läraren återigen uppsamling med eleverna, och lektionen avslutades. Operationaliseringen visade att den transaktionella distansen mellan elev och lärare var relativt låg, men att det fanns förbättringsmöjligheter. Lärarna behöver verktyg eller metoder som gör att de kan säkerställa att eleverna arbetar med det de ska. Vissa elever har mycket låg autonomi, det vill säga låg förmåga att ta ansvar för sitt lärande, och lärarna saknar goda metoder för att hjälpa dem. Lärarna behöver också hjälp med strategier för att hantera elever i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. Några förslag på konkreta lösningar är utvecklad programvara som gör det möjligt för eleverna att kommunicera med läraren under genomgångarna. En funktion som gör det enkelt för lärarna att dela in eleverna i grupper hade också minskat den transaktionella distansen, eftersom det hade underlättat grupparbeten och därmed god kommunikation elever emellan. Slutligen hade mindre elevgrupper gjort att lärarna hade haft lättare att handskas med den transaktionella distans som oundvikligen uppstår, men det är inte en faktor som är unik för fjärr- och distansundervisning.