Jazzimprovisation är ett moment i min övning som jag till och från upplever som omöjligt att behärska. Särskilt svårgreppat kan det kännas då alla lärare jag haft mer eller mindre antytt att konsten att improvisera är ett oändligt uppdrag. Den generella uppfattningen verkar vara att man aldrig blir färdig, helt enkelt. Mitt mål var att i alla fall att höja nivån och min stilkännedom inom grenen genom att noggrant studera något som alltid dyker upp när man diskuterar jazzimprovisation (och all annan musik också för den delen). Nämligen treklanger. Jag har utformat ett övningsschema som består av egna förslag på hur man kan närma sig treklangerna för att skapa en vokabulär som är gångbar inom just jazzen. Jag har också fått med mig en del gitarrteoretiska/tekniska moment som garanterat kommer att gynna mitt spel i framtiden. Exempel på sådana är nya fingersättningar samt en bättre förståelse för melodisk riktning i form av överlagringar och måltoner.