Through a comparative case study of Trisha Browns choreographies Floor of the Forest (1970) and Accumulation (1971), presented in a visual arts context in the 1970's and in the 2000's, this paper traces how performative aspects of Browns work has changed over time.  Floor of the Forest and Accumulation are analyzed through Erika Fischer-Lichte's theory of performativity in performance and the performing arts. The original choreographies in the 1970's are further contextualized by Browns history and role in the visual arts field in the 1960's and 1970's. Performances of Floor of the Forest and Accumulation in museums in the twentieth century are discussed in relation to Claire Bishops concept dance exhibition.  The findings show how the place/site continued to be a central factor in Brown's choreographing also after her site-specific performances in the 1970's. The exhibition of Floor of the Forest and Accumulation in museums took place through an adaptation of the choreographies to the specific site of the museum, in order to enable new performative spaces. An adaptability to the visual arts institution that, according to Bishop, characterizes the phenomenon dance exhibition. / Genom en komparativ fallstudie av Trisha Browns koreografier Floor of the Forest (1970) och Accumulation (1971), som har tagit plats i bildkonstens rum på 1970-talet och 2000-talet, spåras i uppsatsen hur performativa aspekter av Browns konstnärskap har förändrats över tid. Uppföranden av Floor of the Forest och Accumulation analyseras genom Erika Fischer-Lichte's teori om performativitet i konsthändelsen. De tidiga koreografierna kontextualiseras i relation Browns roll i 1960- och 1970-talens konstfält. Rekonstruktionen av koreografiernas uppföranden på museer på 2000-talet diskuteras vidare utifrån Claire Bishops koncept dansutställningar. Studien visar hur platsen/rummet fortsatte att utgöra en central aspekt i Browns koreograferande även efter hennes platsspecifika koreografier på 1970-talet. Utställningen av Browns koreografier på museer ägde rum genom en anpassning till museets specifika plats, för att således möjliggöra nya performativa rum. En anpassningsförmåga som enligt Bishop präglar fenomenet dansutställningar.

"Identity: An Expression of Life Through Dance" is a reflection on the process of choreographing and performing a series of dances based on self-discovery and research on innovators of dance and their techniques.