No description available.

Historiskt har föräldraskap inte varit något personer med utvecklingsstörning haft rätt till. Samhället har på olika sätt hindrat individer med utvecklingsstörning att fortplanta sig, antingen genom tvångssterilisering eller ”social sterilisering”, såsom att institutionalisera personer i enkönade boendeformer. Under 1970- och 1980-talen finner vi en förändring i hur samtalet kring samtliga personer med funktionsnedsättningars rättigheter i samhället förs. Tungvikt läggs på integration och lika rättigheter. Samtidigt menar vissa forskare att man ska betrakta barn till föräldrar med utvecklingsstörning som en extra utsatt grupp. Vi ämnar, genom att studera utvalda statliga offentliga utredningar, studera det statliga samtalet gällande denna målgrupp och deras eventuella barn genom att följa fyra av Premfors sju steg för policyanalys, samt studera till vilken grad utredarna använder normaliserande begrepp för att beskriva gruppen ”personer med utvecklingsstörning”. Samtalet kring barn till föräldrar med utvecklingsstörning är ett samtal som vi inte upplever bedrivs i adekvat nog utsträckning, något vi vill problematisera. Ämnet och frågeställningarnas natur tangerar filosofi och dess eventuella känsliga historiska inslag kommer beaktas med respekt.