Filippinerna är ett land som ligger i Sydostasien i västra Stilla havet. Landet drabbas hårt utav tyfoner på grund av dess placering vid ekvatorn där de förutsättningar som behövs för att en tyfon skall uppstå finns. För att en tyfon skall uppstå krävs en havstemperatur över 27 grader, hög luftfuktighet i kombination med ett redan existerande oväder. De bildas i havet där de uppnår sin maximala styrka vilken avtar så fort de kommer in över land. Detta innebär att kuststäder drabbas hårdast av tyfonernas framfart. Då det dessutom är ett utvecklingsland och en stor del av befolkningen lever i fattigdom finns inte de bästa förutsättningarna för att bygga bostäder som håller när ett oväder drar fram. I dagsläget använder man material och metoder som inte är optimala för att klara detta.

The Philippines is considered one of the most vulnerable countries in the world to climate disasters due to a combination of its geospatial, political, economic, and social attributes. The nation gets hit with an average of 20 annual tropical cyclones, also known as typhoons, and through the process of climate change, these events are only growing in both frequency and magnitude. In the coastal capital city of Metro Manila, climate change coupled with rapid and unplanned urbanization has led to increased vulnerabilities of populations, infrastructures, and increased inequalities.  This thesis aims to assess the current disaster risk reduction and management (DRRM) frameworks present within the nation and National Capital Region (NCR), through a case study approach of the 2020 typhoons: Quinta, Rolly, and Ulysses. It presents findings through four thematic pillars of disaster prevention and mitigation, preparedness, response and early- recovery, and recovery and rehabilitation. It uses the perspectives of three key informants from the Office of Civil Defense (OCD), the Philippine Disaster Resilience Foundation (PDRF), and the Asian Development Bank (ADB), as well as additional diversified perspectives.  Findings suggest that DRRM has evolved since the implementation of the Republic Act No 10121 (RA 10121), or the Philippine Disaster Reduction and Management Act of 2010, however, can still be improved to tackle root causes of vulnerabilities. I use Roberts and Pelling’s (2020) transformation as liberation model as a theoretical framework to generate recommendations to policymakers that can help address vulnerabilities to typhoons. These recommendations include increasing participation and inclusivity within policy and decision making, creating a formal mechanism to measure vulnerabilities and inform future DRRM policies, and finally to reframe climate change and disaster risks as a socio-ecological issue rather than just an environmental one. / Filippinerna anses vara ett av de mest sårbara länderna i världen för klimatkatastrofer på grund av en kombination av dess geospatiala, politiska, ekonomiska och sociala egenskaper. Nationen drabbas av i genomsnitt 20 årliga tropiska cykloner, även kända som tyfoner, och genom klimatförändringsprocessen växer dessa händelser bara i både frekvens och omfattning. I kusthuvudstaden Metro Manila har klimatförändringar i kombination med snabb och oplanerad urbanisering lett till ökad sårbarhet hos befolkningar, infrastrukturer och ökade ojämlikheter.  Denna avhandling syftar till att bedöma de nuvarande ramverken för katastrofriskminskning och -hantering (DRRM) som finns i landet och i National Capital Region (NCR), i fallet med tyfonerna 2020: Quinta, Rolly och Ulysses. Avhandlingen illustrerar resultaten genom fyra tematiska pelare: förebyggande och begränsning av katastrofer, beredskap, insatser och tidig återhämtning samt återhämtning och rehabilitering. Detta görs utifrån tre nyckelinformanters perspektiv, från Office of Civil Defense (OCD), Philippine Disaster Resilience Foundation (PDRF) och Asian Development Bank (ADB).  Resultaten tyder på att nuvarande DRRM-policyer vidmakthåller orättvisa mönster i nationen och det borde tillämpas en förändring som befrielsemodell, baserad på Roberts och Pelling (2020), för att främja en mer rättvis och hållbar hantering av tyfoner i landet. Därför rekommenderas det att DRRM-policyer ökar deltagande och inkludering inom policy- och beslutsfattande, skapa en formell mekanism för att mäta sårbarheter och informera framtida DRRM-policyer, och slutligen att omformulera klimatförändringar och katastrofrisker som socioekologiska frågor snarare än bara miljömässiga sådana.