Sammanfattning Ett av grundskolans kunskapsmål är att varje elev ska kunna tala och kommunicera muntligt i ämnena svenska och engelska. Skolan har därmed ansvar för att uppmärksamma och stödja de tysta och passiva eleverna, så att de kan utveckla sin muntliga förmåga till interaktion med andra människor. Därför är syftet med denna studie att undersöka vilka specialpedagogiska insatser som görs för gruppen mycket tysta och passiva elever och vilka effekter de åtgärderna får. Det handlar om elever som har anmälts till elevhälsoteamet, med anledning av att deras tystnad och passivitet bedömdes hindra deras sociala och kunskapsmässiga utveckling. Studien bygger på en kvalitativ metod där åtta semistrukturerade intervjuer angående tre mycket tysta och passiva elever genomfördes med fyra lärare och fyra representanter för elevhälsan på tre skolor i tre kommuner.  Resultaten visar att de tre eleverna var tysta och passiva i klassrummet, men hos speciallärare/specialpedagog var beteendet det motsatta för två av dem. Den tredje eleven ville inte ta emot hjälp av annan lärare, men var däremot öppen för samtal med kuratorn. Förutom sin tystnad och passivitet i klassrummet hade eleverna knappast något annat gemensamt. Vissa extra anpassningar för eleverna genomfördes av deras lärare i klassrummet. Elevhälsogruppernas åtgärder bestod av enskild undervisning två timmar i veckan samt erbjudande om psykologutredning. En av de tre eleverna kunde utredas och lärarna samt elevhälsopersonalen upplevde en positiv förändring hos den eleven, som började delta i skolundervisningen efter rekommenderad medicinering.