Inledning Knäleden fungerar som en gångjärnsled och kan normalt sträckas c.a.5 grader och böjas i c.a.140 grader. Funktionen bygger mycket på stabilitet samt rörlighet, den artikulära kapseln runt knät är tunn men stabiliseras upp av omkringliggande ligament och senor med tillhörande muskler. Artros är den mest förekommande degenerativa sjukdomen i knäleden. Vid artros finns en obalans mellan uppbyggnad och nedbrytning av ledbrosket. Konventionell röntgenundersökning är standardmetod för diagnostik av knäledsartros, fyndet vid artros är fr.a. sänkt höjd av ledspringan i knät. Som standard tas 3 röntgenbilder, en frontalbild, en sidobild och en axialbild över knäskålen. För att förenkla att bilden blir korrekt inställd kan genomlysningsassistans användas. Syfte Syftet är att jämföra två olika tekniker för att undersöka knäleden vid misstanke om knäledsartros. Metod Studien genomfördes som en strukturerad observationsstudie. Författaren hade i förväg planerat vad som skulle observeras och hur det skulle registreras. Observationen genomfördes på Lindesbergs Lasarett (sjukhus A) och på Örebro Universitetssjukhus (sjukhus B) vilka använder sig av olika tekniker vid undersökning av knäledsartros. Resultat Medelvärdet för antalet exponeringar på sjukhus A var 3 bilder/patient. Medelvärdet för antalet exponerade bilder på sjukhus B var 4,2 bilder/ patient. Undersökningstiden var på sjukhus A i medeltal 9,2 minuter och på sjukhus B 11,5 minuter. Medelvärdet för patientstråldos per undersökning på sjukhus A beräknades till 0,55 Gycm2 (0,1833/bild) och på sjukhus B 0,70 Gycm2 (0,1667/bild). Konklusion Denna begränsade studie visar att antalet bilder per patient är lägre om genomlysningsassistans används för inställning för exponering av frontal- och sidoprojektion.Vidare har studien visat att genomlysningsmetoden ger kortare undersökningstider och lägre stråldos till patienterna.

Syfte: Att jämföra patientens totala stråldos och undersökningstid från metoderna konventionell röntgen och genomlysning vid undersökningen belastade knän med artrosfrågeställning. Metod: Datainsamlingen utfördes genom att det delades ut dosprotokoll där röntgensjuksköterskorna på röntgenavdelningen fick skriva upp stråldoser och undersökningstid. Datainsamlingen gjordes under en fyraveckorsperiod på ett medelstort sjukhus i Sverige. Datainsamlingen jämfördes genom en hypotesprövning där det utfördes ett Mann-Whitney U-test med en signifikansnivå på fem procent för att se om nollhypotesen (ingen skillnad i stråldos eller tid) höll. Resultat: Studiens nollhypotes för stråldoserna förkastades som hade medelvärdet 444,37 mGycm² (genomlysning) och 212,24 mGycm² (konventionell röntgen). Nollhypotesen för undersökningstiderna förkastades också som hade medelvärdena 5,08 minuter (genomlysning) och 8,48 minuter (konventionell röntgen). Signifikansnivån för båda faktorerna var lägre än 0,001 och därför behölls mothypoteserna att det fanns en skillnad mellan modaliteterna. Slutsats: Studiens resultat visade att konventionell röntgen är den bäst lämpade metoden att använda stråldosmässigt medan genomlysningen är bäst lämpad tidsmässigt. Vilken metod som är lämpligast att använda som standard beror på olika faktorer som stråldos, undersökningstid, bildkvalité och ergonomi. Därför behövs det fler studier för att kunna sammanställa vilken metod som är bäst att använda för alla dessa faktorer. / Purpose:  To compare the patient's total radiation dose and the examination time from the methods conventional radiography and fluoroscopy during the examination congested knees with osteoarthritis issue. Method:  Data was collected by handing a dose protocol in which the radiographers in the radiology department were asked to write down the doses of radiation and the examination time. Data was collected over a period of four weeks in a medium-sized hospital in Sweden. The data collection was compared by one-tail test where a Mann-Whitney U-test was performed with a significant level of five percent to see if the null hypothesis (no difference in the radiation dose or time) was obtained. Results:  The study's null hypothesis regarding radiation doses was rejected due to that an average of 444.37 mGycm² (fluoroscopy) and 212.24 mGycm² (conventional radiography) was obtained. The study’s null hypothesis regarding the examination times had an average of 5.08 minutes (fluoroscopy) and 8.48 minutes (conventional radiography). As significant levels of both factors was less than 0.001 the alternative hypothesis was retained due to a difference between the modalities. Conclusion:  The study results showed that conventional radiography is the most appropriate method to use regarding radiation dose rate while fluoroscopy is best suited in terms of time. Witch method is most appropriate to use as a standard depends on various factors such as radiation dose, examination time, image quality and ergonomics. Therefore further studies is suggested to compile which method is best to use for all these factors.