Studiens syfte är att undersöka och förstå hur ett antal lärare resonerar kring sina möten med elever i behov av särskilt stöd. Fokus på studien ligger på undervisning i helklass och inte i mindre undervisningsgrupper. Mina frågeställningar utgår ifrån hur lärare beskriver pedagogiska situationer när de blir som bäst och när de känner att de lyckas i sina möten med elever i behov av särskilt stöd. Vad lärare upplever som utmaningar i möten inom klassrumsmiljön och vad inkludering av elever i behov av särskilt stöd betyder för lärare. Metoden för studien är en kvalitativ innehållsanalys med sex genomförda semistrukturerade intervjuer på två olika låg-och mellanstadieskolor. Resultatet presenteras i form av rubriker som skapats i analysen av intervjuer genom kodord och kategorier: Lärares syn på inkludering, Pedagogiska metoder och Samverkan och nätverk. Resultatet lyfter fram att lärarna i studien beskriver vikten av att kunna stödja enskilda elever så att de blir en del av gruppen. Lärarna anser att det är avgörande att lära känna eleven och skapa en relation. Resurspersoner är även en viktig förutsättning för elevers inkludering. Ett hinder kan vara tidsbrist för att klara av att ge både enskilda och övriga elever tillräckligt med stöd. Självreflektion är en gynnande pedagogisk metod och även samarbete med framför allt föräldrar och övriga professioner. Att skapa struktur och tydlighet genom förhållningssätt, anpassat material och miljö är mycket betydelsefullt för barn i behov av särskilt stöd. Min studie har visat att det behövs en medvetenhet om vad som påverkar inkludering. Att möta elever med ett utmanande beteende är någonting som ger upphov till olika uppfattningar och förhållningssätt hos lärare. Går det som lärare att skapa ett förtroende hos föräldrar ökas inkluderingsmöjligheterna stort.