Studiens syfte var att utifrån ett sociokulturellt perspektiv beskriva och analysera en speciallärares och en logopeds syn på framgångsfaktorer när det gäller språkutvecklande arbete med elever som har språkstörning. Syftet var också att beskriva och analysera speciallärarens och logopedens arbetssätt för språkutveckling hos elever med språkstörning utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Vi använde oss av en kvalitativ metod och gjorde en fallstudie som till viss del är inspirerad av hermeneutiken. Urvalet till studien är strategiskt eftersom studien genomfördes på en skola där de organiserat en språkgrupp. I språkgruppen arbetar en logoped och en speciallärare tillsammans med sex barn som har språkstörning. Under två dagar genomförde vi sex observationer som följdes av lika många korta samtalsintervjuer. Vi gjorde även två längre halvstrukturerade intervjuer, en med specialläraren och en med logopeden. Studiens resultat visade att det arbete som specialläraren och logopeden uppfattade som framgångsrikt arbete med elever som har språkstörning har stöd i tidigare forskning. De utvecklande arbetssätt som framkom i vår studie handlar om att utveckla elevernas språk och kommunikationsförmåga, ge regelbundna individuella interventioner, ha positiva och nära relationer med sina elever, ge eleverna tid att uttrycka sig och att bli lyssnade på. Studien visade att stöd, struktur och strategier är viktigt för elevernas lärande. I studien kom vi fram till att tecken som stöd är en viktig strategi för denna elevgrupp för att utveckla elevernas språk- och kommunikationsförmåga. Denna strategi hade bristfälligt stöd i tidigare forskning. Vi anser därmed att mer forskning behövs när det gäller betydelsen av tecken som stöd för barn med språkstörning. Vår förhoppning är att denna fallstudies resultat ska vara användbart för andra pedagoger i deras arbete med elever som har språkstörning. Genom resultatet kan de förhoppningsvis känna stöd samt utveckla arbetet, med elever som har språkstörning, i den egna verksamheten.