Syftet med uppsatsen är övergripande att undersöka hur den tekniska mekaniseringen av samhället kommit att påverka synen på konstens och kulturens värde, vilket rört sig från det ursprungliga rituella värdet till dagens ekonomiska bytesvärde. Den undersöker även hur detta kom att påverka synen på människan som subjekt, då det inte enbart är det tekniska som innebär en mekanisering utan även samhällssystemet i sig. För att utröna på vilket sätt detta kunde komma till uttryck redan i början av 1900-talet, då mekaniseringen ännu var tämligen ny, utgår analysen från romanen Kameran går (1915) av Luigi Pirandello vari han låter filmvärlden representera hela den framväxande kulturindustrin. Genom att analysera Kameran går mot bakgrund av den därefter framväxande industrialiseringen och de politiska faktorer som rådde, samt mot teorierna kring kulturindustrin och mekaniseringen framställda av Walter Benjamin och Theodor W. Adorno, har en slående likhet gått att skönja som tyder på att dessa idéer om bland annat naturbehärskning, objektifiering, värdeförlust och kulturindustrin är tydliga redan i mekaniseringens början. De maskiner som skapas för att vara till hjälp tar istället över produktionen och både människan och konsten objektifieras. Eftersom Kameran går är skriven av en dramatiker som står mellan den allvarliga konstens scen, teatern, och den roande kulturindustrin i form av den framväxande filmindustrin ger analysen även en mer subjektiv upplevelse av denna utveckling och därmed en intressant vinkel på konstens betydelse i samhället.