Syftet med rapporten är att utvärdera och jämföra två standarder, AATCC Test method 198-2011: Horizontal Wicking of Textiles och AATCC Test method 197-2011: Vertical Wicking of Textiles. Standarderna publicerades år 2011 av American Association of Textile Chemists and Colorists. Standarderna mäter wicking, det vill säga, med vilken hastighet som vätska transporteras genom textil, med en horisontell och en vertikal testmetod. Hastigheten anges i olika enheter beroende på standard, enheten för AATCC Test method 197-2011: Vertical Wicking of Textiles är mm/s och AATCC Test method 198-2011: Horizontal Wicking of Textiles anges i mm2/s. Skillnaden i enhet och mätmetod innebär att standarderna inte kan jämföras rakt av genom resultat och mätvärden mellan de båda standarderna. Utvärderingen kan därför endast utföras med hjälp av mätprecision, vilken standard som kan tillämpas på flest tygkvaliteter och hur nära mätresultatet ligger verkligheten i vardera standard. Ytterligare en del i rapporten är att undersöka om tygkvaliteter som kan testas av standarderna före tvätt, förändrar sina egenskaper efter tvätt så att en provning är möjlig.Provningen utfördes enligt den metod från standarder i en standardiserad miljö på Textil och läderlaboratoriet i Stockholm. Testmetoden för AATCC Test method 198-2011: Horizontal Wicking of Textiles är att droppa vätska på ett horisontellt placerat tygprov. Mätningen tar ingen hänsyn till vätskans spridningsriktning i tyget. Testmetoden för AATCC Test method 197-2011: Vertical Wicking of Textiles är att en tygremsa placeras i en bägare så att ena kortänden har kontakt med vätskan och transporteras upp i tygprovet. Testet har två olika nivåer att mäta hastigheten vid, en kort och en lång. Provning sker med tygprover i både varp- och väftriktning, då riktningen påverkar resultatet.För att få en indikation på vilka material som kan tillämpas på vardera standard utförs testmetoderna på provmaterial med en stor variationsbredd i materialkomposition, konstruktion och behandling. Provresultaten skiljer standarderna åt och en tydlig trend visar att den ena standarden gav ett mer tillförlitligt resultat än den andra oberoende av variation på material.Standard AATCC Test method 197-2011: Vertical Wicking of Textiles kan tillämpas på fler tygkvaliteter än standard AATCC Test method 198-2011: Horizontal Wicking of Textiles. Ingen av standarderna kunde appliceras på hydrofoba tygkvaliteter. För standard AATCC Test method 198-2011: Horizontal Wicking of Textiles var vätskemängden för stor för att vissa av de utvalda tygkvaliteterna skulle kunna absorbera och transportera vätska. Vätskan droppade igenom tyget och gav ett ej tillförlitlig mätresultat av wicking. Med stöd i en statistiskanalys och jämförelse mellan standarderna gav även AATCC Test method 197-2011: Vertical Wicking of Textiles ett statistiskt säkrare provresultat med lägre varians i de olika materialen. Provmaterial som inte var tillämpbara på standarderna ändrade ej sina egenskaper efter en tvättbehandling i så stor utsträckning att en tillämpning på någon av standarderna kunde göras.The aim of this study where to evaluate two standards, Horizontal Wicking of Textiles: AATCC Test Method 198-2011 and Vertical Wicking of Textiles: AATCC Test Method 197-2011. They where published in 2011 by the American Association of Textile Chemists and Colorists. Both of them measure the wicking rate through a textile. The two standards measures two different units, for Test Method 197-2011 it´s mm/s and for Test Method 198-2011 it´s mm2/s. The difference in units results in different applications. Therefore the evaluation between them only concerns measurements precision, the materials range of variation within each standard and how near the true value the measurements are to reality. An additional parameter that were analyzed is how applicable material for the standards changes characteristics, if the material becomes applicable after one washing treatment or not.The test where conducted according to the standards in a standard environment at the Textile and Leather Laboratory in Stockholm. The course of action for Test Method 198-2011 where to drip liquid unto a horizontal placed impactor. Then measure the longest way the liquid wicked in warp and weft direction. Test Method 197-2011 where conducted in both warp and weft direction, which gave a markedly difference in the responses. The method´s execution where to place a fabric strip in an Erlenmeyer flask containing liquid. The fabric strip where placed so only the tip where under the surface. There where to levels where measures was supposed to be taken, one short and one long.By contucting the test methods on materials that had a range of variation in fiber contents, construction and finishing, gave an indication of what kind of material that could be evaluated in each standard. The results differed the standards and a distinct trend showed that one of the standards had a more reliable result than the other, independent of the range of variation in the materials. Test Method 197-2011 could be used on every material in this study expect from the ones that where hydrophobic. This was a significant difference from Test Method 198-2011. The method had a quantity of liquid that much of the materials couldn´t absorb and wick. The liquid dripped through and gave a not reliable result. With the support of a statistical analysis and comparison between the standards, the Test Method 197-2011 gave a statistical reliable result with a lower variance in most of the materials. The materials that were not applicable on the standards did not change its characteristics after one washing, which did not make it more suitable for the standards. / Program: Textilingenjörsutbildningen

In recent years, membrane gas absorption technology has been considered as one of the promising alternatives to conventional techniques for CO2 capture due to its favorable mass transfer performance. As a hybrid approach of chemical absorption and membrane separation, it exhibits a number of advantages, such as operational flexibility, compact structure, high surface-area-to-volume ratio, linear scale up, modularity and predictable performance. One of the main challenges of membrane gas absorption technology is the membrane wetting by absorbent over prolonged operating time, which may significantly decrease the mass transfer coefficients of the membrane module. In this thesis, the experimental was set up to investigate the dependency of CO2 removal efficiency and mass transfer rate on various operating parameters, such as the gas and liquid flow rates, absorbent type and concentration and volume fraction CO2 at the feed gas inlet. In addition, the simultaneous removal of SO2 and CO2 was investigated to evaluate the feasibility of simultaneous desulphurization and decarbonization in the same membrane contactor. During 14 days of continuous operation, it was observed that the CO2 mass transfer rate decreased significantly following the operating time, which was attributed to partial membrane wetting. To better understand the wetting mechanism of membrane pores during their prolonged contact with absorbents, immersion experiments for up to 90 days were carried out. Various membrane characterization methods were used to illustrate the wetting process before and after the membrane fibers were exposed to the absorbents. The characterization results showed that the absorbent molecules diffused into the polypropylene polymer during the contact with the membrane, resulting in the swelling of the membrane. In addition, the effects of operating parameters such as immersion time and absorbent type on the membrane wetting were investigated in detail. Finally, based on the analysis results, methods to smooth the membrane wetting were discussed. It was suggested that improving the hydrophobicity of polypropylene membrane by surface modification may be an effective way to improve the long-term operating performance of membrane contactors. Therefore, the polypropylene hollow fibers were modified by depositing a thin superhydrophobic coating on the membrane surface to improve their hydrophobicity. The mixture of cyclohexanone and methylethyl ketone was considered as the best non-solvent to achieve the fiber surface with good homogeneity and acceptably high hydrophobicity. In the long-period operation, the modified membrane contactor exhibited more stable and efficient performance than the untreated one. Hence, surface treatment provides a feasibility of improving the system stability for CO2 capture from the view of long-term operation. / En av de tekniker som under senare framhållits som ett lovande alternativ till konventionell CO2-avskiljning är membran-gas-absorptionstekniken på grund av god prestanda vad gäller masstransport. Det blandade angreppssättet med både kemisk absorption och membranseparation har en rad fördelar, såsom driftflexibilitet, kompakt konstruktion, högt yt-volymsförhållande, linjär uppskalning, modularitet och förutsägbar prestanda. En av de viktigaste utmaningarna för membran-gas-absorptionstekniken är vätningen av membranet med absorbenten under långa drifttider, vilket väsentligt kan minska membranmodulens masstransportkoefficienter.  I avhandlingen har en rad olika driftparametrars påverkan på CO2-reningsgraden och massöverföringshastigheten undersökts. Driftparametrar inkluderar gas- och vätskeflöden, typ av absorbent och koncentration och volymfraktion av CO2 vid gasinloppet. Avskiljning av SO2 och CO2 har dessutom undersökts för att utvärdera möjligheten att samtidigt, i samma membranenhet, avlägsna svavel och kol. Under 14 dagars kontinuerlig drift konstaterades det att massöverföringshastigheten för CO2 minskade avsevärt med drifttiden, vilket hänfördes till partiell vätning av membranet.   För att bättre förstå mekanismerna för vätning av membranporer under långvarig kontakt med absorbenter genomfördes doppningsexperiment i upp till 90 dagar. Olika metoder för karakterisering av membran användes för att illustrera vätningsprocessen före och efter det att membranfibrerna exponerades för absorbenterna. Resultaten av karakteriseringen visade att absorbentmolekylerna spreds in i polypropenpolymeren under kontakten med membranet, vilket ledde till att membranet svällde. Dessutom undersöktes effekterna av driftsparametrar såsom nedsänkningstid och typ av absorbent i detalj. Slutligen, på grundval av analysresultaten, diskuterades metoder för att underlätta vätningen av membran. Att förbättra polypropylenmembranets hydrofobicitet genom modifiering av ytan föreslogs kunna vara ett effektivt sätt att förbättra den långsiktiga driftprestandan för membranenheter. Därför modifierades de ihåliga fibrerna av polyproylen med ett tunt lager av en superhydrofob beläggning på membranets yta för att förbättra hydrofobiciteten. En blandning av cyklohexanon och metyletylketon ansågs vara det bästa icke-lösningsmedlet för att få en fiber yta med god homogenitet och acceptabelt hög hydrofobicitet. Under lång driftperiod, uppvisade den modifierade membranenheten stabilare och effektivare prestanda än den obehandlade. Därför erbjuder ytbehandling en möjlighet till att förbättra systemets stabilitet för CO2-avskiljning när det gäller långsiktig drift. / VR-SIDA Swedish Research Links Programme