Barns våld mot föräldrar och syskon har inom internationell forskning kategoriserats som två olika former av våld. Båda företeelserna beskrivs vara svårbegripliga utifrån att våldsutövaren i dessa fall är barn, då detta utmanar våra normativa föreställningar kring barn på flera sätt. Medan forskning om våldsutsatta barn och vägledning i hur socialtjänsten ska arbeta med problemet är relativt omfattande, är situationen gällande våldsutövande barn en annan. Arbetet med våldsutsatta barn speglar ett tydligt skydds- och omsorgsperspektiv på barn, då barnets behov av stöd och skydd från vuxenvärlden kommer främst. Detta bygger på normativa föreställningar kring barn och deras position i samhället, där barn är (görs) underordnade vuxna. Våldsutövande barn bryter däremot mot de mer eller mindre förgivettagna och normativa föreställningar kring barn som bland annat särskilt sårbara i och med deras beroendeställning till vuxna. Då socialtjänstens arbete med barn som utövar våld i familjen inte forskats kring tidigare har syftet med denna studie varit att undersöka och utforska hur socialsekreterare förstår och arbetar med barn som utövar våld inom familjen, med ett särskilt fokus på barns aktörskap. Kvalitativa intervjuer har genomförts med sju socialsekreterare med erfarenhet av ärenden som rör våld i familjen. Teoretiska ramverket utgörs av barndomssociologisk teori, omsorgsperspektiv och rättighetsperspektiv, teori kring ideala offer och förövare, samt teori kring gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme. Insamlad empiri har sedan analyserats med hjälp av tematisk innehållsanalys. Resultaten visar att socialsekreterarna huvudsakligen förstår barnen som offer för sitt våldsutövande, där det sker en ansvarsförskjutning gällande våldet i de fall barn utövar våld. Studien visar vidare att barnets ålder och mot vem våldet riktas har betydelse för hur våldet förstås. Samtidigt finns en ambivalens kring hur barns våldsutövande i familjen och barnets ansvar i dessa fall ska förstås, samt att användandet av begreppet våld varierar i och med att barns våldshandlingar uppfattas få en annan betydelse än vuxnas.