Under 1900-talets början etablerade och expanderade sanatoriefenomenet i Sverige som följd av den stora spridningen på tuberkulos. Till sanatoriet åkte alla samhällsklasser för att behandlas i den utsträckning det gick, när det fortfarande inte fanns ett botemedel. Den här undersökningen är en fallstudie som kretsar kring ett sanatorium i Halland, Fagereds länssanatorium, mellan 1914–1924. Materialet består av diverse dokumentationer från Fagered så som årsberättelser, korrespondens och planritningar som format undersökningens utgångsläge. Utifrån materialet har arkitekturen, personalen och patienterna vid sanatoriet fungerat som kategorisering för att försöka synliggöra sociala och ekonomiska strukturer, samt hierarkier och könsförhållanden. Undersökningen kommer fram till att den ekonomiska hierarkin var sammankopplad med arkitekturen, och att redan vid konstruktionen av sanatoriet var det väsentligt att separera på män och kvinnor, både inom personalen och patienter. Även att hierarkin bland personalen var baserad på flera aspekter som ekonomi, boende och utbildning. Fagered utmärker sig med säregna beslut, dels arkitektoniska, dels deras öppenhet till kvinnliga läkare vid en tid då det inte var självklart.