Denna uppsats undersöker ansökningar från 1917-1920 som föräldrar gjorde för att undanta sina barn från den obligatoriska smittkoppsvaccinationen. Dessa ansökningar var en del av den vaccinkritiska debatten och rörelsen som var stark kring sekelskiftet 1900. Genom att undersöka dessa ansökningar framträder en bild av de individer som motsatte sig myndigheterna och stora delar av läkarkåren. De ansökande kom från varierande bakgrund men vissa grupper och geografiska regioner är överrepresenterade. I undersökningsmaterialet framträder prästerskapet och de frikyrkliga områdena runt Jönköping som särskilt benägna att vilja undanta sina barn från vaccinationen.  Myndigheterna kom att avslå 54 av de 58 undersökta ansökningarna. Den gemensamma nämnaren för de ansökningar som vann bifall var att de alla presenterade vaccinskadefall som överensstämde med de krav som 1917 års samvetsklausul ställde. Som teoretiskt hjälpmedel har uppsatsen använt John Rawls lagkritiska handlingar civil olydnad och samvetsvägran. Dessa har också fått var sin kompletterande icke-lagbrytande motsvarighet. Undersökningen visar att majoriteten av ansökningarna primärt var handlingar av samvetsvägran, en opolitisk handling som också kunde vara lagbrytande om den inte vann bifall. Det var föräldrar som ville skydda sina barn mot något de ansåg vara skadligt.