Since 1902 conscientious objectors in Sweden could apply for civil military services without arms, based on religious convictions. A new law in 1966 gave legal ground to apply for non-military service also based on ethical convictions. The number applicants increased much more than authorities expected. In the 1960s the political left also began involve themselves in pacifistic issues which has been quite studied before. But with the change of the new law, the number of applications with a religious (Christian) conviction also multiplied.With this background, this thesis set out to study two historical problems. First, it asks how the conscientious objectors from the nonconformist-churches were looked upon by the authorities. Secondly it enquires about the discrepancy between the pacifistic convictions found in the men doing non-army service from Pentecostal churches, versus the non-existing public support on a national level in the Pentecostal movement for their pacifism.3 (31)The study spans 1960-1976 and uses a comparison between four different narratives - the national military narrative, the individual-ethical narrative, the pacifistic-political narrative and the nonconformist-churches pacifistic narrative - as a method to explore different views. The thesis shows that the largest number of conscientious objectors came from the non-conformist churches and the Pentecostal movement. However, while the majority Pente-costals on grassroots level stayed true to an historical pacifism, the prominent leader, Lewi Pethrus, had a more nationalistic view accepting a militaristic narrative. This discrepancy was never publicly debated and while the Pentecostals exercised a strong pacifistic practice they never developed any formal doctrine for it. The thesis shows how grassroots pacifism was hindered to become a wider peace-vision in the Swedish Pentecostal movement.

Denna uppsats handlar om synen på vapenvägrare i militärmagasinet Värnpliktsnytt, där fokus ligger på de olika typerna av maskulina ideal som träder fram. Undersökningsperioden är 1971-1981. Studiens teoretiska ramverk baseras dels på ett genusperspektiv, dels på ett mediaperspektiv. Genusperspektivet bidrar till en förståelse för de typer av manlighet som de olika aktörerna ger uttryck för medan medieperspektivet ger en god inblick i hur ett militärmagasin som Värnpliktsnytt kan fungera som opinionsbildare. Undersökningen visar att journalisterna har en mycket positiv syn (i såväl texter som bilder) på de män som utför vapenfri tjänstgöring (inom exempelvis dagis och sjukvård). De står för en ”ny” form av manlighet som växer fram allt mer på 70-talet. Här premieras egenskaper som förnuftigt tänkande, jämställdhet och en öppenhet att visa känslor. Journalisterna anser att vapenfria gör sin plikt precis lika bra som vanliga värnpliktiga. Journalisterna har dock en kyligare ton mot de som totalvägrar, deras manlighet beskrivs oerhört sällan i positiva ordalag och deras typ av pacifism uppmuntras inte. De kritiska rösterna mot vapenvägrare (alltså både vapenfria och totalvägrare) får väldigt lite plats i tidningen och bemöts oftast av motkritik. När vapenfria, totalvägrare och kritiska röster själva får skriva (debattinsändare etc.) framträder ytterligare intressanta perspektiv. De vapenfria riktar exempelvis hård kritik mot det ”traditionella” manlighetsidealet och lyfter återkommande upp den etiska (och inte politiska eller religiösa) aspekten i sin vapenvägran. Totalvägrarna å sin sida menar att de själva är både tappra och modiga som vågar stå upp, och ta straffet, för sina pacifistiska ideal. De kritiska rösterna är i sin tur dels negativa mot både de vapenfria och totalvägrarna och nedvärderar deras manlighet, dels upplever de att Värnpliktsnytt är alldeles för partiska till fördel för gruppen med vapenvägrare. Avslutningsvis är vapenvägrar-frågan ett ämne som återkommer relativt kontinuerligt under 70-talet (även om många nummer är utan relevanta artiklar). Ett tydligt mönster är att fler artiklar i ämnet skrivs ju äldre decenniet blir.